Från bröstpumpar till surrogatmammor

Det säger något om något om det rätt förvirrade tillståndet i bananmonarkin Sverige, där man numera är van vid det mesta efter förra valets stora fråga att man skulle få Rut-avdrag för att någon rastade ens hund. Då var det också förslag på butlers i tunnelbanan, burkaförbud och könsneutrala toaletter som var på tapeten. Och inte minst bröstpumpar. 

Sverige har gått från bröstpumpar till surrogatmammor. Inte dåligt marscherat. 

En surrogatmamma tar emot ett befruktat ägg genom provrörsbefruktning och efter födseln lämnas barnet över till de biologiska föräldrarna. Men vad händer om de tilltänkta föräldrarna inte vill ha barnet, eftersom det inte motsvarar deras förväntningar? 

Det hände nyss när en 21-årig thailändska fick motsvarande 100 000 svenska kronor för att bära ett barn åt ett australiskt par. 

Men när det uppdagades att den nyfödda hade Downs syndrom övergav paret spädbarnet och tog bara med sig tvillingsystern. Är det då surrogatmammans barn eller vems är då ansvaret för detta liv?

Det är typiskt för den liberala lättsinnigheten att springa iväg och säga ja till surrogatmammor utan några mer djupgående överväganden än det lilla tillägget att surrogatmamman inte får ställa upp av ekonomiska skäl. 

Hur har Folkpartiet tänkt att det ska kunna kontrolleras? 

Det är lika blåögt som Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigade (RFSL) som inte ens motsätter sig kommersiella surrogatmammor och tycker att man ska ha en restriktiv hållning i de fall då en kvinna bedöms i första hand ha ekonomiska motiv. Vem ska avgöra det?

Glädjande nog finns det andra som Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Feministerna som säger nej till utreda frågan och motiveringen är att det är fråga om en handel med kvinnors kroppar och att barnets juridiska ställning är oklar. 

Sossarna velar väl som vanligt.

Jimmie Åkesson var först ut bland partiledarna att sommartala i helgen och det gjorde han i sin hemstad Sölvesborg. Han hade förstås en hel del typiskt Sverigedemokratiska överdrifter för sig som att islamism är vår tids nazism och kommunism, men någon historiker har han ju aldrig varit. 

Det lät nästan som om jihadkrigarna stod utanför Sölvesborg när han eldade upp blekingarna:

– Ni kan aldrig döda oss alla för vi är starkare och vi är mer övertygade än ni tror. Och vi kommer aldrig att ge vika i kampen mot er barbariska omänskliga utopi för samhället, sade han. 

Men de heliga krigarna kom aldrig längre än till Wiens portar. På 1600-talet.

När TV filmade åldringarna på torget som applåderade honom där nere uppblandat med några rakade huvuden, kom jag att tänka på en gammal politisk historia. 

Om det var sparsamhetsivraren Axel Rubbestad som sade det eller någon annan gammal bondeförbundare minns jag inte, men när det i riksdagen på 50-talet debatterades ett statligt anslag till att bygga ett nytt mentalsjukhus i Karlskrona så reste sig en odalman upp och sade:

– 160 miljoner! Är det inte billigare att slå ett staket runt hela Blekinge?