Hur kan dödläget i Gaza brytas?

En av många palestinier som är flyktingar i sitt eget land. Foto: Khalil Hamra
En av många palestinier som är flyktingar i sitt eget land. Foto: Khalil Hamra

Det finns 5 miljoner palestinska flyktingar 67 år efter FN:s beslut att dela av landet. Palestinierna de betraktas fortfarande som flyktingar och denna status ärvs av generation efter generation. Det är ett dödläge för att Israel använder hotet mot sin existens som en ursäkt för ockupationen och för oviljan att gå med på någon kompromiss om flyktingproblemet, medan många muslimska stater använder ockupationen och flyktingarna som ursäkt för sina hot mot Israel. istället för att palestinierna assimilerats som de 14 miljoner indierna gjorde som tvångsförflyttades från Pakistan och Indien, så är det status quo. Här i Norden fördrevs 400 000 karelare i Finland efter kriget och rotade sig på andra håll i landet.

En judisk författare Yuval Noah Harati, frågar vad som hade hänt om Tyskland hade anammat en liknande policy som den i Palestina. Om Tyskland slagit fast flyktingstatusen för de 12 miljoner som tvångsförflyttades från östra Tyskland efter kriget skulle det idag i Berlins och Münchens utkanter finnas flyktingläger för 30 miljoner människor som led av fattigdom och hopplöshet och drömde om den dag de kunde återvända till sina mor- och farmödrar hus i Köningsberg (Kaliningrad), Breslau (Wroclaw) och Danzig (Gdansk) eller drömma om att trampa på sina gamla potatisåkrar i Ostpreussen och Pommern. Det finns naturligtvis ingen annan lösning är att Israels grannar måste erkänna dess existens, den israeliska ockupationen bör upphöra och de palestinska flyktingarna bör tillåtas rota sig.

Under värmeböljan harjag mest suttit under takfläkten i vardagsrummet, druckit citronvatten och läst en nyutkommen bok om 1900-talets mest mytomspunne spion Kim Philby (1913-1988). Han figurerade i var och varannan spionroman som skrevs under Kalla kriget, vilket han bara skrattade åt. Men i Genrikh Boroviks Philby-bok Mästerspionen är det inte det vanliga svek-upplägget om mannen som förrådde sin generation det handlar om, utan en hyllning till en av Sovjetunionens stora hjältar. Han intervjuade förstås Philby under hans sista år, men denne gav inte några andra förklaringar till sitt handlande än han kom med i sin självbiografi My Silent War. Men det som är mycket intressant är att Borovik under Glasnost fick tillgång till KGB:s dossier på Philby och man spärrar upp ögon när det bland dokumenten framgår att man i Moskva periodvis inte litade på honom, utan trodde att han var en dubbelagent som placerade sådan information som engelsmännen ville vilseleda ryssarna med. Denna märkliga spegelvärld går det inte att förstå och få något riktigt grepp om och det konstigaste var den fullständiga bristen på säkerhetsrutiner i England som framträder. Philby kunde i åratal bära ut hur mycket hemliga handlingar som helst. Kopiera dem och lägga tillbaka dem nästa dag.

Man kan ha en viss förståelse för att övertygade kommunister ville bidra till att Sovjetunionen kunde besegra nazisterna, för det var ett krig på liv och död. Philby anser att det viktigaste han gjorde var att han vidarebefordrade uppgifter till Moskva, att Japan inte skulle anfalla Sovjetunionen utan rikta sin aggressivitet mot Stilla havet och USA. Uppgifter som också kom från ryske Japan-spionen Sorge. Därmed kunde Stalin sätta in de sibiriska divisionerna i försvaret av Moskva i december 1941, då tyskarna stod i Moskvas förstäder. Men de trycktes tillbaka tiotals mil och myten om den oövervinneliga tyska krigsmaskinen var krossad. Men hur kunde de här Cambridge-skolade spionerna fortsätta att gå Sovjetunionens ärenden när Stalins blodsterror blev uppenbar efter kriget?

Philby gäckade spionjägarna i 12 års förhör innan han hoppade av till Moskva 1963 efter att tidigare ha blivit förklarad oskyldig till alla anklagelser av utrikesminister MacMillan i parlamentet. Denna smälek knäckte för lång tid den brittiska underrättelsetjänsten. Kontraspionagechefen Peter Wright skrev efter Philbys erkännande i sin bok Spycatcher:

Det är en sak att misstänka sanningen, men något annat att höra den uttalas. Plötsligt var inte leken inte rolig längre. Att inse att en man som Philby, en man som man skulle kunna tycka om, festa med eller beundra hade förrått alltsammans, att tänka på alla agenter eller operationer som var bortkastade; ungdomen och oskulden försvann och den mörka tidsåldern började.

Jag ser att gamle politiske reportern på SvT Ingemar Odlander har dragit vidare till de sälla jaktmarkerna, 78 år gammal. Han var den stora journaliststjärnan tillsammans med sin blivande hustru Christina Jutterström när jag började i det politiska pressgemet i Stockholm för 45 år sedan. Men både han och Juttan var hyggliga mot en nykomling. Det var inte alla som var det i det politiska pressgänget och en del inte ens hälsade som den där viktigpettern Olle Söderlund med näsan i vädret. Odlander tog alltid ledningen på presskonferenserna och inte för inte kallades han Stora bullret på Rapport och uppträdde alltid med suverän pondus. Han bidrog starkt till den närgångna och uppkäftiga intervjutekniken som Rapport introducerade och som var något helt annat än de tre O:nas hovsamma partiledarutfrågningar på 60-talet. Det var mera Herbert Söderström-skolan som Rapports då starka redaktion utvecklade, men Odlander var inte ensam. Där fanns Björn Elmbrant, Berndt Ahlqvist, Gunnar Pallin och Tönu Nilsson som anslog en ny respektlös ton i samhällsbevakningen. Odlander hade lärt sig de publika greppen, eftersom han var pingstpastorson från Hästveda och han kände alla som gammal FPU-ombudsman. Efteren chefskarriåren på SvT födde han upp biffkor i Sörmland.