Hur ska public service betalas?

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Artikeln publicerades 24 juli 2014.

Dessa hushåll anser sig inte ha en TV-apparat och tänker därmed inte längre betala avgift till public service.

Det är en allvarlig, men ingen ologisk utveckling. Precis innan midsommar meddelade ju Högsta Förvaltningsdomstolen att den som endast har en dator hemma – men ingen TV-apparat – bör vara befriad från avgift.

Det spelar ingen roll att man med hjälp av denna dator kan koppla upp sig mot nätet för att den vägen ta del av utsändningarna. Finns ingen TV-apparat behöver man inte betala, menade domstolen.

Sedan dess har det, redovisar Svenska Dagbladet, varit en strid ström med tidigare betalande till public service som hoppat av.

Enligt Radiotjänst innebär bara de 25 000 som hittills ansett sig avgiftsbefriade att intäkterna har fallit med 52 miljoner.

Självfallet är det en utveckling att beklaga. Radio och TV i allmänhetens tjänst, utan vinstintresse och störande reklam, har en roll att spela i vårt moderna samhälle.

Visserligen kan också lättsmälta program sändas där som man annars skulle kunna tänka sig att kommersiella kanaler stod som värdar för.

Men ofta finns i public service också smalare program, folkbildande ambitioner samt kvalitetsproduktioner som knappast kan sägas vara formade av lågbudgettänkande.

Svårt är det dessutom att misstänka public service för att gå makthavares eller kommersiella intressens ärenden.

Public service är alltså en verksamhet värd att slå vakt om. Den utgör helt enkelt ett övergripande allmänintresse.

Länge var den så kallade TV-licensen en bra väg till finansiering av verksamheten. Trots allt betalade de allra flesta lojalt sin kvartalsräkning.

Men som man kunde misstänka – och som denna tidnings ledarsida länge har varnat för – så urholkas nu finansieringen genom att nya tekniska lösningar för att ta del av programmen har utvecklats.

Numera har dessutom de som enbart har möjlighet att ta del av utbudet via sina datorer lagstöd för att slippa bidra.

Makthavarna har alltså inte hängt med. Utredningar har tillsatts vars idéer har förkastats.

Ännu finns inte ens i kikaren någon lösning på hur public service ska finansieras i framtiden.

Det rimliga vore att den TV-avgift som med tiden, i takt med den tekniska utvecklingen, kommer att blir alltmer frivillig, ersätts av en obligatorisk avgift för alla skattebetalare – ungefär som begravningsavgiften.

Den betalas av alla och blir i princip omöjligt att smita ifrån. En sådan lösning borde snarast förberedas och genomföras.

Problemet är bara att först efter år 2020 kan en ny avgiftsmodell sjösättas.

Hur många avgiftsbetalare som hinner falla bort innan dess, och hur mycket public service som kvarstår om sex år med nuvarande utveckling, kan man bara spekulera i.