Idélöshet om arbetslöshet

I brist på nya idéer så tillsätter regeringen en utredning för att se hur redan misslyckade idéer ska kunna genomföras av arbetsförmedlingen. Allt medan den höga arbetslösheten biter sig fast.
I brist på nya idéer så tillsätter regeringen en utredning för att se hur redan misslyckade idéer ska kunna genomföras av arbetsförmedlingen. Allt medan den höga arbetslösheten biter sig fast.
Foto:

Myndigheten organiserades om, arbetsuppgifterna omdefinierades, arbetsmarknadsutbildningen skars ned, åtgärdsprogrammen blev färre, privata aktörer släpptes in och en ny generaldirektör tillsattes.

Och kritiken växte.

Matchningen fungerade sämre. Arbetsgivare klagade på att de inte kunde få hjälp att söka personal, arbetssökande i sin tur konstaterade att det var meningslöst att vända sig till förmedlingen.

Den nya arbetsmarknadspolitiska ordning – jobb- och utvecklingsgarantin – som snabbare skulle få ut långvarigt arbetslösa i arbete, blev en återvändsgränd; åtgärderna för långvarigt arbetslösa har gett sämre resultat än tidigare program.

Antalet långtidsarbetslösa ökar stadigt. Ungdomsarbetslösheten ligger envist kvar på så höga nivåer att Sverige numera får EU-bidrag för att bekämpa den.

Så nu visar regeringen handlingskraft genom att tillsätta en utredning om hur Arbetsförmedlingen ska lyckas bättre med sitt uppdrag – alltså det som regeringen utlovade redan för sju och ett halvt år sedan.

Utredningen sjösätts i en DN-artikel undertecknad av de fyra borgerliga partiledarna och slår fast ett antal punkter som utredningen ska utgå från.

Stödet ska främst inriktas till grupper med svag position i arbetslivet, jobbförmedlingen ska vara effektiv och privata aktörer ska släppas in för att höja kvaliteten.

Detta är identiskt med vad regeringen slog fast redan 2006, och som man hittills misslyckats att nå. Så man kan ju tycka att det varit bättre att låta utredningen förutsättningslöst pröva vad det är som gått snett, i stället för att bara slå fast samma principer en gång till.

Men då hade man förstås kommit snubblande nära medgivandet att det är något fel med den arbetsmarknadspolitik som regeringen sjösatt och som definierar myndighetens möjligheter att arbeta.

Och det duger ju inte.

Det är talande att artikeln inte nämner ett ord om att stärka möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning.

Artikeln nämner enbart organisationsfrågor, samverkan mellan olika myndigheter, olika stödformer osv.

Intrycket blir att arbetslösa är en litet besvärlig vara som myndigheter och företag ska lära sig att hantera bättre – inte individer som ska stärkas i sina egna möjligheter att få arbete.

Trösklarna till arbetslivet måste sänkas, skriver de fyra partiledarna. Den verkliga tröskeln i dag är utbildning och yrkeserfarenhet och den tröskeln är nog faktiskt svår att sänka.

Det politiken alltså borde inriktas på är att ge fler möjlighet att klara den. Vilket bland annat innefattar satsningar på vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning, det vill säga det som borgerligheten dragit ner på.

Visst, det finns personer som ändå inte kommer att klara kraven i dagens arbetsliv. För dem krävs andra sorters åtgärder.

Men då handlar det inte så mycket om insatser via Arbetsförmedlingen som åtgärder riktade mot själva arbetslivet, exempelvis den typ av förhandlade specialanställningar som plusjobben en gång var. Eller om att återanvända de gamla idéerna om skyddade verkstäder.

Dagens flora av bidrag till företag som anställer arbetslösa har skapat både ett subventionsträsk, där rätt mycket pengar rinner bort, och dessutom ett antal mindre seriösa företag vars enda affärsidé att utnyttja subventionerna med åtföljande exploatering av arbetslösa, som aldrig få en riktig chans till jobb.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent