Kompromissandets konst

Artikeln publicerades 1 oktober 2014.

Vad det handlar om är att partiet, för att få sitta i regeringsställning, har tvingats att acceptera både högre försvarsanslag samt byggandet av Förbifart Stockholm, som är en jättelik och milslång biltunnel för att minska trängseln i huvudstadens biltrafik.
Den stora diskussionen här är alltså inte längre om förbifarten ska byggas – allt fler konstaterar att den är absolut nödvändig – utan hur den skall finansieras. Under den tid där det ska förhandlas om pengarna skjuts själva byggstarten upp ett halvår.
När det kommer till försvaret tycks MP ha accepterat inköp av fler Gripenflygplan och ubåtar för miljardbelopp; någonting som också den parlamentariska försvarsberedningen med mycket bred majoritet har föreslagit.
Visserligen kan Miljöpartiet peka på att Socialdemokraterna har fått acceptera MP:s migrationspolitiska överenskommelse med alliansen samt skärpta regler för vapenexport.
Men Socialdemokraternas eftergifter här är nog inte särskilt betungande – varken internt eller externt.
Ska Stefan Löfven inleda en ny samarbetsanda i riksdagen, som omfattar fler partier än de som ibland kallas för rödgröna, vore det märkligt om han inledde med att ta en strid för att riva upp en överenskommelse som MP har över blockgränsen med alliansen.
När både fyrpartialliansen och nya regeringen står bakom den nuvarande migrationspolitiken bildar det också ett värn mot Sverigedemokraterna i det partiets försök att leka vågmästare och utöva utpressning.
Man ska dessutom komma ihåg att Socialdemokraterna i väljarnas ögon är ett regeringsbärande parti. Väljare som röstar på detta parti är vana vid att det kompromissar med andra. Ofta har landets bästa gått före partiets.
Så har socialdemokratin agerat sedan urminnes tider och har därför också varit synnerligen framgångsrikt som regeringsparti.
Med Miljöpartiet är det annorlunda.
Många av detta partis väljare förväntar sig att partiet tar stenhård strid om vartenda kommatecken och aldrig viker ner sig när gröna och närmast antimilitaristiska värden står på spel.
Men ska Miljöpartiet nu sitta i en regering kan det inte bara ta hem framgångar utan får också svälja motgångar. Det är en väldig skillnad mellan att – som tidigare – vara ett samarbetsparti i riksdagen och att vara regeringsbärande med ansvar för allt.
Det ska bli spännande att följa hur de gröna väljarna reagerar på dessa kompromisser samt hur Miljöpartiets lokala företrädare ser på det som nu görs. Förra språkröret Birger Schlaug stormade under tisdagen och menade att MP riskerar att få betydelsen Meningslösa Partiet.
Den opinionsmässigt störste vinnaren på MP:s kompromissande kan därför bli Vänsterpartiet. I grunden är nog ändå Jonas Sjöstedt glad för att han inte sitter i en kommande regering. Säkert hade han inte förväntat sig något annat heller. Ty det hade varit dödsstöten för V som riksdagsparti.
Man kan alltså förstå att Sjöstedt nu tar chansen att kritisera förbifarten, stridsflygplanen och ubåtsinköpen hårdare än någonsin.