Lovar du sänka, Reinfeldt?

Artikeln publicerades 19 december 2013.

Genom åren har vi nämligen lärt oss att just skattesänkningar har sina starka förespråkare.
Inte sällan har de också stora ekonomiska resurser till sitt förfogande; så stora att de kan klara att lyfta fram någon högröstad och upprörd skattekverulant till ett försök att på juridisk väg sabotera ett riksdagsbeslut. Juristkåren är delad i frågan om riksdagsbeslutet står i strid med riksdagsordningen.
Det får bli som det vill med detta.
Märkligt vore det under alla omständigheter om inte Sveriges riksdag – den lagstiftande och folkvalda församlingen – har rätt att säga nej till en föreslagen skattesänkning för de i Sverige som tjänar mer än 36 000 kronor i månaden.
Syftet med den ordning som finns, och som etablerades av Socialdemokraterna efter regeringen Bildts makalösa vanstyre i början på 90-talet, var att se till att inte riksdagen skulle kunna bryta sönder en statsbudget för att försvaga densamma. I det här fallet handlar det om att stärka budgeten.
Grundproblemet är att regeringen Reinfeldt inte tycks ha förstått att den sitter i minoritet.
I denna och andra frågor verkar den utgå ifrån att riksdagen bara är ett lealöst transportkompani som ska göra som regeringen föreslår.
Reinfeldt har här mycket att lära av tidigare S-regeringar. De satt visserligen också i minoritet. Men de såg alltid till att skaffa sig majoritet i riksdagen för sin politik.
Den mer politiskt intressanta frågan för dagen är vad regeringen Reinfeldt ska göra nu.
Inte minst från Folkpartiet finns starka önskemål om att sänka skatterna för höginkomsttagarna. Partiet talar om en skatt på högre utbildning.
Moderaterna lutar mera åt idén att kanske, möjligen, eventuellt, om ekonomin tillåter – det finns många sätt att uttrycka saken – fortsätta med fler jobbskatteavdrag.
Eftersom finansminister Anders Borgs (M) intresse för just denna höjda brytpunkt har varit svalt från första början är det inte konstigt att han hållit låg profil under hela riksdagsbehandlingen av ärendet.
Man kan inte hålla för uteslutet att Borg har fnissat lite i skymundan åt regeringens nederlag. Han har ju nu skaffat sig argument för att inte behöva gå fram med fler dylika förslag.
För statsminister Reinfeldt är det annorlunda. Han kan möjligen ha samma uppfattning som Anders Borg.
Men hans uppgift är att hålla ihop regeringen. Han måste hålla det i opinionen vacklade Folkpartiet på gott humör, vilket kräver något utöver det vanliga. Särskilt med tanke på att Jan Björklund har fått hela sin skolpolitiska profil nedskjuten efter den smått förödande Pisa-rapporten.
Reinfeldt kan dessutom knappast med någon större trovärdighet kräva besked av Socialdemokraterna om vad det partiet har tänkt sig driva för skattepolitik under nästa mandatperiod om inte regeringen själv har en uppfattning.
Med samma kraft som Reinfeldt har gjort sig lustig över att Socialdemokraterna har accepterat lejonparten av regeringens genomförda skattesänkningar – efter att först ha varit emot – pressas han nu alltså in i en situation där han själv måste ge besked.
Ska han acceptera riksdagens beslut, som har stark folklig förankring samt acceptans hos sin vapendragare Anders Borg?
Eller skall han stå upp för sin regeringspolitik samt gå Folkpartiet till mötes och lova att genomföra fler skattesänkningar för höginkomsttagarna under nästa mandatperiod?
Fredrik Reinfeldt är här svaret skyldig.