Lyssna på Europafacket

Europeiska fackföreningsrörelsen kräver investeringar för att Europa ska kunna stärka tillväxten och öka sysselsättningen. Foto: Robin Haldert/TT
Europeiska fackföreningsrörelsen kräver investeringar för att Europa ska kunna stärka tillväxten och öka sysselsättningen. Foto: Robin Haldert/TT

Artikeln publicerades 24 mars 2014.

Resultaten i form av förbättrad ekonomi är små och bräckliga.

Vad den däremot skapat är fattigdomsproblem, försämrad folkhälsa och växande sociala motsättningar, vilket alltsammans kan dra med sig stora och svåröverskådliga effekter för framtiden.

De fackliga ledarna kräver i stället ökade investeringar i grön ekonomi, i infrastruktur och i industrin. Det skulle kosta 2 200 miljarder kronor och ge 11 miljoner nya jobb

Stödet till banksektorn har kostat cirka 16 000 miljarder…

De fackliga ledarna kräver också en fungerande social dialog både nationellt och inom EU. I klartext betyder det krav på hänsyn till de anställda.

Det kan ha sitt intresse att jämföra de fackliga kraven med Valutafondens (IMF) färska rapport om den europeiska krisen.

IMF menar att tillväxten visserligen börjat en (svag) återhämtning, men innan man sett verkliga effekter för arbetslösheten är krisen inte över.

Tre prioriterade områden för att öka sysselsättningen pekas ut:

Det första är skärpta regler för finansmarknaderna. Det andra är en minskning av skuldnivåerna, både hos hushållen och hos staterna. Och det tredje är en reform av arbetsmarknaderna.

Det senare brukar erfarenhetsmässigt betyda sådant som lägre anställningsskydd, mer av konstiga arbetsscheman (flexibilitet) och sämre social trygghet.

Det är alltså två mycket olika program. Det fackliga programmet är inriktat på den reala ekonomin, alltså produktionslivet. IMF:s program handlar om den finansiella delen av ekonomin.

IMF:s område är i och för sig penningpolitik, och att det är naturligt att organisationen håller sig inom sitt sakområde.

Trots det har den synpunkter på arbetsmarknadsfrågor och arbetsmarknadslagstiftning.

Så varför då inte också ta upp andra frågor kring den reala ekonomin, exempelvis investeringarna roll?

IMF och Europafacket bevakar olika delar av det ekonomiska spektrat. Ändå speglar de två programmen den skillnad i synsätt, som går igen i hela den ekonomiska krishanteringen.

Den ena, den som styrt åtstramningspolitiken, har haft sin inriktning mot just den finansiella ekonomin, penningmarknaderna. Det har delvis varit under galgen – kaoset på finansmarknaderna hotade hela resten av ekonomin.

Men i detta har också legat föreställningen att bara man återställer ordningen där och ger möjligheter för marknaderna att på nytt tjäna pengar i ordnade former, så kommer tillväxten och sysselsättningen i gång igen.

I det perspektivet blir de mänskliga kostnaderna ointressanta för alla dem som inte är finansiella aktörer.

De får finna sig i att ställa upp på kraven att dels återställa ekonomin efter dessa aktörers misslyckande, dels försämra villkor i arbetslivet för att finansaktörerna ska behaga investera igen.

Om de nu gör det alls.

Det finns, givetvis, mycket goda skäl att skärpa reglerna för den finansiella sektorn, som IMF kräver. Och det finns lika goda skäl att få ner skuldsättningen, eftersom också den har negativa följder för den reala ekonomin.

Men det räcker inte.

Det andra synsättet, som Europafacket företräder, är lika nödvändigt och handlar om den reala ekonomin. Där man i ett antal avseenden inte kan förlita sig på marknaderna

Samtidigt måste man upp med idén att tillväxt och välfärd kan skapas genom åtgärder på arbetsmarknaden, som förvisso ökar möjligheterna för kapitalägare att tjäna pengar – men till priset av större otrygghet och sämre välfärd för alla dem som med sitt arbete skapar förtjänsterna.