Mauds mörkläggning

Artikeln publicerades 5 april 2014.

Vittnesuppgifterna om slag med flaska i bakhuvudet och sparkar mot det liggande offret verkar vara avförda och uppsåtet är höjt i dunkel.
Det man dock redan kan ifrågasätta är polisens roll och dess bristande förmåga att skydda medborgarna.
Det stod klart redan i förväg att det skulle bli en hemsk helg i Helsingborg sedan djurgårdare invaderat staden, slagit sönder krogar, misshandlat folk och bråkat på stan.
Polisen borde ha räknat ut att det behövdes rejäla förstärkningar denna söndag om man skulle klara att upprätthålla ordningen.
Men man lyckades inte ens att bevaka det centrala Stortorget med färjeläget, hotellen och vägen bort till Olympia.
Detta misslyckande får inte skymmas av debatter om behovet av maskerings- och skärpt tillträdesförbud till fotbollsarenorna.
Veckans pratkvarnsminister justitieminister Beatrice Ask hade som vanligt inget att komma med mer än litet rundsnack. Vem vågar gå på allsvensk fotboll med sina fotbollsintresserade grabbar och tjejer efter det här?
Förra näringsministern Maud Olofsson vägrar vittna i Konstitutionsutskottet (KU) om regeringens ansvar för Nuon-fiaskot, för att hon säger sig ha svårt att svara på frågor om en fem år gammal händelse.
Det är ingen särskilt trovärdig förklaring, eftersom hon i sina nyutkomna memoarer ordagrant minns replikskiften som ligger flera decennier tillbaka i tiden.
För ett par år sedan mindes hon att statsminister Fredrik Reinfeldt var informerad om att statliga Vattenfall köpte Nuon, men det mindes inte Fredrik Reinfeldt.
Den protokollförare från deras möte, som skrev att Reinfeldt var informerad, vill nu inte heller vittna i KU och finansmarknadsminister Peter Norman påstod att detta protokoll var förfalskat.
Vattenfallchefen på den tiden, Lars Josefsson, minns inte vem som informerade honom om att ägaren staten godkänt köpet. Det är en gigantisk mörkläggningsaffär som nu pågår av ansvaret för Sveriges mest misslyckade affär någonsin med gigantiska miljardförluster.
Ryggradslösheten är total. Liksom politikerföraktet.
I veckans svenska 50-talsfilm i SVT ”Vi tre debutera” från 1953, om förvecklingar i bokförlagsmiljö (lätt kalkerat på Bonniers), ingick ett lån av en båt med en rodd av författare på Strömmen. Den scenen hade inspirerats av en omtalad händelse några år tidigare.
De senare kända författarna Stig Dagerman, Lennart Hellsing, Sven Bergström, Rune Eriks och Olov Jonasson bevistade en bättre författarfest hos Kaj Bonnier i dennes villa på Djurgården.
De ville fortsätta och lånade en båt för att ro sig ut till Vaxholms stadshotell. Men de var inga särskilt skickliga sjömän. De tog sig aldrig ut i farleden och kom inte ens runt Blockhusudden på Djurgården, utan landsteg på andra sidan hamninloppet vid Finnboda varv, där ett polisuppbåd väntade.
De fördes till kriminalhögkvarteret för förhör. De åtalades sedermera och dömdes till böter för sitt tilltag.
Tidskriften ”40-tal” gjorde då ett nummer som en ”roddarantologi” i syfte att arvodena skulle förstärka de dömdas betalningsförmåga.
Barometern-OT:s ledarsida trodde i veckan att det var svårt att tänka sig ett motsvarande samarbete mellan borgerliga tidningar och näringslivets organisationer som det finansiella stöd som LO nu ger till vänsterröster på nätet.
Men den upplystes efter det om förekomsten av stiftelsen Libertas utan att ange att den genom åren slussat åtskilliga miljoner till de ekonomiskt svaga borgerliga tidningarna.
Det är inga småsummor som samlades in från företagen utan detta borgerliga presstöd översteg åtminstone periodvis vad LO lade in i A-pressen.
De mest prominenta storföretagarna på 40- och 50-talet var aktiva och det fanns många borgerliga tidningar som gick mycket dåligt.
Ett 50-tal högertidningar lades också ner eller slogs ihop med andra när högerpressen sanerades med Libertas hjälp.
Stiftelsen har levt kvar i vår tid och var bland annat involverat i räddningen av Blekinge Läns Tidning som 1975 hamnade i akut ekonomisk kris och inordnades i Barometern-gruppen.
Libertas handlade inte så mycket om pressens frihet som Barometern-OT tror utan om att säkra borgerlig opinionsbildning.
Första-april-skämten har changerat från att verkligen lura folk att göra saker till att presentera fantasifulla nyheter som ingen går på.
Poängen med aprilskämten förr var att folk skulle vallfärda för att beskåda något ovanligt eller gå på något som beskrevs som revolutionerande.
Det bästa aprilskämtet var när Sveriges Televisions tekniske expert Kjell Stensson för 50-talet år sedan fick stora delar av svenska folket att dra en nylonstrumpa över den då svartvita TV:n sedan denne med vetenskaplig auktoritet försäkrat i Aktuellt nyhetssändning, att man med strumpans hjälp skulle få färg-TV.
Det träddes rätt många nylonstrumpor över TV-apparaterna den kvällen.
Något liknande lurendrejeri kunde inte spåras i årets skörd. Det var harmlöst och oftast rätt fantasilöst.
Bottenmärket togs väl av den tidning som påstod att stjärnadvokaten Björn Hurtig vill bli den förste att flyga till mars. Däruppe ska han skriva boken ”En ändlös rättvisa”.
Ett annan citronpris får den tidning som torgförde att Jan Guillou och Zlatan bjudits in av länsstyrelsen i Västerbotten till jakt på vildsvinshjort. Var får de allt ifrån?