Miljöpartiet – nu ett parti bland andra

Artikeln publicerades 26 augusti 2014.

Det som tidigare uppfattades som ett skarpt löfte blev efter visst meningsutbyte någonting som mer påminde om en målsättning. Dels skulle det förhandlas om saken mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Dels skulle staten bara stå för en femtedel av kostnaden.

Det var som det brukar med storstilade vallöften om höjda löner för offentliganställda – när man skrapar på ytan finns det sällan några garantier alls, och ytterst ovanligt är det med någon som tar på sig ansvaret att stå för notan.

Men det intressantavar den allmänna attityd med vilken den i övrigt skicklige Fridolin bemöttes av SVT:s journalister.

När han blev för allmänt hållen och inte svarade tydligt på frågorna blev han avbruten av Anna Hedenmo och Mats Knutsson och tvingades på defensiven.

Det var tuffare och mindre präglat av förmildrande överseende än vanligt när det kommer till just Miljöpartiet.

Man kan tänka sig att knorrades i de gröna valstugorna under måndagen över denna hårdare och mer ifrågasättande attityd.

I grunden är det nog ändå någonting som partiet ska vara glada för.

Miljöpartiet har under flera decennier setts som lite gamängaktigt, idealistiskt och så välvilligt i största allmänhet att få verkar ha tagit det på riktigt allvar. Oavsett om det har krävt kortare arbetstider eller stora höjningar av drivmedelsskatterna har det sällan i skarpt läge behövt förklara konsekvenserna i de stora medierna.

Vid sidan om Vänsterpartiet är dessutom Miljöpartiet det mest långvariga riksdagsparti som aldrig suttit vid maktens grytor i Rosenbad.

Det har visserligen utgjort majoritetsunderlag i riksdagen samt har haft tjänstemän i regeringskansliet under åren 1998-2006, men det har liksom ändå alltid uppfattats som ett parti i opposition och utan ansvar.

Just detta har partiet också skickligt spelat på genom åren.

Utfrågningen av GustafFridolin markerar kanske ett trendbrott för hur partiet granskas och kommenteras i medierna.

Särskilt är det välkommet nu, när partiet för sin storlek har väldigt stora anspråk på makten och dess företrädare allt oftare demonstrerar en närmast sprickfärdig hybris.

Självfallet hade även Göran Hägglund (KD) det utomordentligt besvärligt i samma utfrågning i förra veckan. Men han har ju regerat i åtta år; så där var ju knappast den hårdare och mer ifrågasättande tonen någon överraskning.