Politikens själlösa räkneövningar

Artikeln publicerades 19 mars 2014.

Från borgerligt håll hävdas att Socialdemokraterna har ett stort hål i sin budget, eftersom partiet ännu inte har pekat på ny finansiering av sina förslag när det femte jobbskatteavdraget accepterades vid årsskiftet.

Nu gäller det ett budgetförslag som redan i höstas röstades ned av riksdagen. Alltså finns det ingen alternativ S-budget som hål kan uppstå i.

Från socialdemokratiskt håll hävdas att det verkliga budgethålet finns hos regeringen eftersom den uppvisar ett underskott som nu rusat upp mot 90 miljarder.

Så slungas anklagelser, miljardbelopp och mer eller mindre vederhäftiga fakta runt i en enda stor själlös räkneövning, och vi är långt ifrån övertygade om att väljarna har blivit så mycket klokare. Att våra ledande politiker bara orkar.

I själva verketmåste man ställa frågan om de politiska och ideologiska skillnaderna har blivit så små att de två regeringsalternativet nu måste gräla om:

a) ett budgetunderskott som hade blivit ungefär lika stort, oavsett vem som hade suttit vid makten;

b) ett budgetunderskott som både i förhållande till ekonomins storlek och jämfört med andra länder faktiskt är rätt begränsat;

c) ett budgetunderskott som är både rimligt och naturligt när vi har åtta procents arbetslöshet;

d) ett budgetunderskott som med tanke på vilken låg nivå som den offentliga skulden nu har sjunkit till inte är något av politikens mest avgörande problem.

I grunden är nämligen svensk ekonomi stark. Arvet efter Göran Persson skulle till och med tåla ett högre underskott än dagens. Särskilt om det har skett efter det medvetna valet att använda pengarna till produktiva investeringar istället för illa valda skattesänkningar.

Självfallet är ekonomisk politik viktig, i grunden helt avgörande. Men risken med den tröstlösa debatt som nu dag efter dag utspelas i offentligheten är att den skymmer de riktigt stora och för väljarna viktiga frågorna.

Hur ska framtidens välfärd finansieras i ett läge där befolkningen blir allt äldre? Vad kan göras för att få in de tiotusentals människor i arbete som i dag är långtidsarbetslösa och står längst från arbetsmarknaden?

Vilka konkreta insatser ska göras för att rädda klimatet, för att vända de fallande kunskapsresultaten i skolan, för att minska den allt större sociala och ekonomiska ojämlikheten i samhället?

Dessutom: vilka idéervägleder alternativen, vilka visioner bär de på, vad drömmer deras företrädare om när de inte har näsorna nedborrade i finansdepartementets tabellverk?

Kan man få önska sig något av våra politiker så är det att ägna sig åt de stora frågorna, skiljelinjerna och visionerna och låta ekonomin vara ett politiskt medel – inte ett mål i sig.