Reinfeldt återvinner mest gamla paroller

Statsminister Fredrik Reinfeldt försöker vinna valet år 2014 på exakt samma sätt som år 2006 och 2010. Foto: Adam Ihse/TT
Statsminister Fredrik Reinfeldt försöker vinna valet år 2014 på exakt samma sätt som år 2006 och 2010. Foto: Adam Ihse/TT

Artikeln publicerades 7 april 2014.

Att döma av helgens moderatstämma är det dock den ljusa bilden i backspegeln som är partiets valstrategi.

För det var de vackra bilderna av det som Moderaterna anser sig ha åstadkommit som dominerade stämman.

Det fyrapunktsprogram för nästa valperiod som Fredrik Reinfeldt presenterade var däremot vagt, defensivt och mest en upprepning av gamla paroller: budgetbalans, arbetslinje, fler jobb.

Det är förstås berömvärt med konsekvens. Men moderaternas problem är att en minskande andel väljare tror på deras linje eftersom den inte fått de utlovade effekterna.

Borgerligheten vann valet 2006 därför att de lyckades skapa bilden av att de – till skillnad från Socialdemokraterna – hade en politik som skulle få arbetslösheten att sjunka.

2010 var väljarna inte lika övertygade om det, men borgerligheten behöll regeringsmakten därför att det rödgröna alternativet verkade sämre.

Men 2014 krävs något mer än program för samma saker som förra valet för att klara hem nästa mandatperiod.

För läget idag är ett helt annat än 2010.

Oppositionen står starkare i dag, och uppfattas uppenbart som mer trovärdig än förra valet. Det är en viktig förändring.

En annan viktig förändring är att skattesänkningar har mist sin attraktionskraft. Det beror dels på att ett ökande antal väljare börjat oroa sig för de försämringar i de sociala tjänsterna som blir följden. Och dels på att allt färre tror att nya skattesänkningar leder till fler jobb – och varför skulle de göra det, när effekterna hittills varit så små?

På samma sätt har trovärdigheten i kritiken mot bidragen bleknat.

Visst har antalet sjukskrivningar minskat (även om de nu ökar igen), men det beror ju bara på att reglerna blivit hårdare – inte på att långvarigt sjuka och förtidspensionerade fått jobb.

Teorin att sämre sociala ersättningar minskar arbetslösheten höll inte för verkligheten.

Och för moderata valstrateger måste det vara att bekymmer att TCO – vars medlemskår är en viktig potentiell väljargrupp för partiet – nu så hårt går ut med krav på reformer av a-kassan.

Nya frågor har dessutom ryckt fram i debatten. Vinsterna i välfärden håller på att bli en förlustfråga för borgerligheten. Skolan har upphört att vara en vinnarfråga.

Oron för sjukvården och äldreomsorgen sprider sig. Inte minst är de anställda på krigsstigen mot ekonomiska nedskärningar och felaktiga styrmekanismer, som stjäl redan knapp tid från de riktiga arbetsuppgifterna.

Och det finns en växande allmän känsla, svårdefinierad men ändå märkbar, av att något håller på att gå åt fel håll.

Moderaterna har hittills inte lyckats adressera någonting av detta. Ännu finns inga tecken på att de ens förstått nödvändigheten av att göra det.

Det kan i och för sig sägas att även Socialdemokraterna har problem med en del av de här frågorna, och med omorienteringen från 2006 och 2010 års spelplan.

Men jämfört meddebatten för bara ett år sedan har flera förändringar skett.

För Socialdemokraterna är det dessutom enklare, eftersom de förändringar i tänkande som krävs anknyter till partiets klassiska värderingar, och klassiska syn på politikens roll.

Medan det för moderaterna handlar om att överge djupt rotade klassiska idéer, exempelvis att sociala förmåner är skadliga och skattesänkningar alltid och under alla omständighet välsignelsebringande.