Samma strid nu som då

Säkert var det också meningen, eftersom valrörelsen, med tanke på det förväntat låga valdeltagandet, mera handlar om att försöka mobilisera egna sympatisörer till valurnorna än att vinna mer lättrörliga väljare i politikens mittfåra.

Särskilt tydlig blev uppdelningen mellan höger och vänster när det kom till frågor rörande arbetsmarknaden.

Regeringen anfölls av främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet för sitt konsekventa ointresse kring villkoren för de människor som kommer till vårt land för att förvärvsarbeta.

Inte sällan arbetar de till både lägre löner och med sämre förutsättningar än de som redan finns på arbetsmarknaden.

Nästan varje vecka avslöjas hur allt ifrån byggnadsarbetare till lastbilschaufförer inte ens får hälften av de svenska arbetskamraternas ersättningar. Ofta har de även mycket sämre förmåner i övrigt.

Från arbetarrörelsen finnsett synnerligen viktigt ställningstagande kring principen att svenska löner och villkor ska gälla för alla i Sverige.

Där finns också ett värdefullt vaktslående av de framförhandlade kollektivavtal som säkerställer att dessa villkor verkligen kommer alla till del.

Alliansregeringens företrädare menade däremot att en sådan hållning var att begränsa rörligheten, att det försvårar frihandel och bygger murar mellan länder – ja, att det närmast handlade om protektionism.

Utifrån en högerutgångspunktär det, faktiskt, en fullt begriplig inställning.

Från det hållet har man alltid framhållit arbetsgivarnas oinskränkta rätt att ställa löntagare mot varandra för att pressa löner och öka sin egen konkurrenskraft och vinstmarginal.

I det gamla Sverige fanns det oseriösa arbetsgivare som ställde svenska löntagare mot varandra. Men även i det nya Sverige finns oseriösa arbetsgivare som gärna ställer svenska och utländska arbetstagare mot varandra.

Nu som då; det är samma intressen som företräds i debatten. Nu som då; det är samma politiska strid mellan vänster och höger.

Självfallet handlar det om maktbalansen på arbetsmarknaden. Börjar man släppa efter för eländiga företeelser i ett företag och i en bransch sprids det gärna till fler.

Det som ena veckan är en orättfärdig lön till en lettisk byggnadsarbetare på tillfällig sejour är nästa vecka, understött av en usel a-kasseersättning, ett accepterande av lägre ersättning till en sjuksköterska som permanent bor och arbetar i vårt land.

Men rättvisa löner och lika villkor för alla med samma jobb i Sverige är inte bara till fördel för löntagarna.

Med en sådan hållning slipper de seriösa företagen konkurreras ut av de oseriösa som väljer att anställa arbetskraft med dåligt betalt.

Vänsterns krav på rättvisa villkor mellan svensk och utländsk arbetskraft handlar alltså inte om att begränsa rörligheten eller bygga murar. Det handlar om att säkerställa jämlika villkor, rättvis konkurrens och om att stoppa utnyttjandet av utsatta människor.

Ibland behöver inte valet till EU-parlamentet vara svårare än så.