Skillnader som försvann

Artikeln publicerades 14 april 2014.

De förfärande effekterna av denna politik är så svindlande stora att sju år av intensivt borgerligt förändringsarbete inte förmått att ens bromsa fallet i resultat.

Så nu tar regeringen till krafttag för att äntligen vända utvecklingen.

Programmet för det har regeringen lånat från – just det, Socialdemokraterna.

Att hämta lösningarna hos dem som enligt den egna retoriken har orsakat problemen kanske inte är helt konsekvent?

Socialdemokraterna å sin sida driver hårt tesen att problem i skolan, liksom i sjukvården, och äldreomsorgen, och förlossningsvården, beror på att Moderaterna låtit skattesänkningar gå före åtgärder för att hålla uppe kvaliteten i välfärdstjänsterna.

Samtidigt accepterar Socialdemokraterna så gott som alla dessa skattesänkningar.

Varav den logiska slutsatsen väl blir att partiet inte kan göra så värst mycket åt de brister som beror av de lägre skatterna?

I den politiskaretoriken slår moderater och socialdemokrater hårt mot varandra.

När det gäller de konkreta förslagen rör de sig i mycket snäva cirklar runt varandra. Vem som numera triangulerar vem är en öppen fråga.

Både media och väljare frågar sig vari skillnaderna egentligen ligger.

Nu finns det faktiskt skillnader, till och med mycket stora skillnader, i underliggande värderingar och underliggande problemanalys.

Ett exempel är a-kassan.

För Moderaterna är rimliga ersättningar vid arbetslöshet något som får folk att låta bli att söka arbete, och att ställa för höga lönekrav för att ta arbete, så därför måste ersättningarna vara låga och villkoren hårda.

För Socialdemokraterna är rimliga ersättningar ett skydd för den arbetslöse, så att ingen ska behöva ta jobb på alltför dåliga villkor.

De är också en stabiliserande faktor i en lågkonjunktur; hyggliga ersättningar håller uppe efterfrågan så att arbetslöshetsspiralen inte vrids ytterligare några varv.

Ett annat exempel är synen på vilka åtgärder som krävs för att öka produktionskapaciteten och med det sysselsättningen.

För Moderaterna handlar det i huvudsak om att subventionera branscher inom servicesektorn, ofta nog med motiveringen att det behövs fler låglönejobb.

För Socialdemokraterna handlar det om investeringar i sådant som är grundförutsättningar för ökad produktivitet: infrastruktur, bostadsbyggande, forskning, utbildning.

Det handlar om skillnader i samhällssyn, skillnader i ekonomisk analys och skillnader i synen på statens roll för ekonomin.

Problemet är att dessa skillnader inte kommer fram i de konkreta förslagen, ibland inte ens i den politiska retoriken.

Socialdemokraterna kräver ju förstärkt a-kassa, men verkar litet ovilliga att tala om det. Antagligen beror det på rädslan för att stämplas som bidragsparti.

Frågan är dock om inte partiet därmed snarast missar en möjlighet att vinna väljare.

För både TCO och SACO – som organiserar de så attraktiva medelklassväljarna – blir allt tydligare i sina krav på en bättre a-kassa!

Socialdemokratiska valstrateger verkarväl medvetna om att det i dag behövs tydligare konfliktlinjer mot borgerligheten.

Men i praktiken skyggar man snarast för att beträda de stora konfliktytor som verkligen finns: frågan om hur vi kan rätta till bristerna i välfärden, frågan om hur vi på allvar kan öka bostadsbyggandet, och frågan om hur vi ska finansiera de investeringar i ökad produktionskapacitet som partiet lyfter fram som så avgörande.

Är det kanske den otydligheten som gör att partiet inte på allvar går loss i opinionsmätningarna?