Skrämselpropagandan

Fredrik Reinfeldt. Foto: Claudio Bresciani/TT
Fredrik Reinfeldt. Foto: Claudio Bresciani/TT

Artikeln publicerades 25 augusti 2014.

När Anders Borg säger att statens utgifter kommer att öka under den kommande mandatperioden, och att det behövs skattehöjningar för att klara dels det, dels det överskottsmål som gäller för statsbudgeten – så är det också korrekt.

Men varför har Reinfeldt och Borg drabbats av denna uppflammande sanningslidelse just nu?

Det är ju nämligen inga nya sanningar.

Såväl Migrationsverket som Arbetsförmedlingen meddelade redan i våras att flyktingmottagandet krävde ökade resurser. Konjunkturinstitutet påpekade likaså i våras att det krävdes skattehöjningar för att klara överskottsmålet – och det handlade inte om de 25 miljarder som Borg nu talar om, utan 120.

Inget av detta föranledde några reaktioner från regeringen. Inga åtgärder förbereddes för att hantera de problem som redan då alltså var kända.

Reaktionen kommer först i valrörelsens upptakt.

Och det har uppenbara taktiska skäl. Moderaterna spelar ut det enda verkligt starka kort de har, förtroende för deras förmåga att sköta ekonomin.

Ett förtroende som, parentetiskt, inte är särskilt välförtjänt.

Deras skattesänkningar har – vilket är innebörden av Konjunkturinstitutets påpekanden – slagit de hål i statsbudgeten som kräver nya skatteökningar av motsvarande storlek för att täppas till. För någon ökning av sysselsättningen har det ju inte blivit.

Och de eftersatta investeringarna i bland annat järnvägen, bostadsbyggandet och sjukvården håller på att underminera den produktivkraft, som är förutsättningen för att klara både jobben och välfärden.

Trafikverket har nyligen beräknat kostnaderna för trasslet i järnvägstrafiken till cirka fem miljarder kronor i olika former av produktionsförluster…

Men OK, förtroendet för moderaternas förmodade ekonomiska kompetens finns där.

Och det är det de Reinfeldtska och Borgska utspelen är avsedda att utnyttja.

De vill sätta bilden av ekonomiskt ansvarstagande – ett ansvarstagande och en pliktkänsla gentemot landet, som väger över behovet att i en valrörelse komma med reformförslag för att dra till sig väljare.

På köpet slår man dessutom undan benen för den socialdemokratiska parollen ”Vi sätter välfärdsökningar framför skattesänkningar”.

Den blir onekligen mindre slagkraftig när nu moderaterna själva föreslår direkta skatteökningar…

Med andra ord, det är valtaktik det handlar om.

Och moderaterna är skickliga valtaktiker. Det märktes både 2006 och 2010.

De spelar ett högre spel i dag, för det är inte självklart att den här satsningen går hem. Väljarna kan ju få för sig att undra om ett parti, som för mindre än ett år sedan drev igenom skattesänkningar som de nu i praktiken måste ta tillbaka egentligen, är så värst kompetenta att sköta ekonomin.

Men som sagt, det är det kort de har att spela ut. Och det följer en linje som är genomgående: skrämsel.

Valaffischerna avser att skrämma för (påstådda) effekter av oppositionens förslag. Den gångna veckans tjafs om regeringsbildandet har på samma sätt haft syftet att skrämma.

Och nu vill man skrämma med effekterna av en oansvarig – läs: reforminriktad – oppositionspolitik, genom att i olika former tala om det bekymmersamma internationella läget, den osäkra ekonomiska återhämtningen och nödvändigheten av att bygga ”skyddsvallar” i statsfinanserna.

Skrämselpropaganda som metod att vinna val är obehagligt i sig självt. Än mer obehagligt blir det därför att den inte ens är ett komplement till ett eget program för hur de aktuella problemen i ekonomi och samhälle ska hanteras.

Skrämselpropagandan är helt enkelt en ersättning för ett sådant program.

Moderaterna vill behålla regeringsmakten – utan att ha en aning om vad de ska använda den till.

Vilket är det avgörande skälet till att rösta bort dem.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent