Statsministern går inte sida vid sida med folket

Foto: Janerik Henriksson / TT
Foto: Janerik Henriksson / TT

Artikeln publicerades 19 juni 2014.

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen avlöpte under onsdagen. Statsministern beskrev i sitt skrytsamma anförande ett Sverige som i det närmaste badar i mjölk och honung. Det var ingen hejd på hur många nya jobb som hade vuxit fram de senaste åtta åren och på hur många som hade lämnat det förnedrande utanförskapet.

Aldrig har vi i riksdagsbänken sett en leende Annie Lööf tindra så med ögonen, och sällan har Jan Björklund gett ett så undersåtligt och entusiastiskt intryck, som under Reinfeldts replikskiften med Mikael Damberg (S).

Varje gång som oppositionen pekade på samhällsproblem – oavsett om det handlade om arbetslöshet, infrastruktur eller äldreomsorg – så viftades de undan av statsministern som rena vanföreställningarna. För att formulera om ett av Reinfeldts mer beramade uttryck: Statsministern går inte sida vid sida med folket. Deras förtroende bär han i allt lägre grad.

I Reinfeldts värld tycktes inte ens den svenska skolan ha några problem. Budskapet var att alla de som läser om det blågula kunskapsraset i de internationella jämförelserna inte har begripit någonting alls.

Valet blir därför en folkomröstning om arbetslinjen, deklarerade till sist den för dagen ovanligt uppblåste statsministern.

Jo, det kan man ju hoppas, särskilt med tanke på vad denna perverterade arbetslinje har åstadkommit i form av kraftigt stigande arbetslöshet, utkastade och förnedrade människor från sjukförsäkringen, en sönderfallande a-kassa och snabbt växande kommunala kostnader för socialbidrag.

Men man kan också hoppas att valet blir en folkomröstning om vilket Sverige vi ska ha och vilket ledarskap som landet behöver.

Är det en regering som ser de problem som medborgarna upplever och vill göra någonting åt dem – eller är det en regering som blundar, förklarar bort, vänder ryggen och arrogant hävdar att svårigheter som människor ser i sin vardag inte existerar?

Efter debatten står det klart att Fredrik Reinfeldt inför valet har valt att inte gå i opposition mot orättvisor och otrygghet. Därmed demonstrerar han inte en frustande vilja att förändra samhället.

Istället går Reinfeldt och alliansen liknöjt till val på sådant som den redan har gjort – oavsett om människor tycker att denna politik har varit framgångsrik eller ej.

Säkert kan det uppbåda en och annan applåd från borgerliga riksdagsledamöter i riksdagshuset på Helgeandsholmen i centrala Stockholm.

Men erfarenheten säger att den strategin sällan brukar vara särskilt framgångsrik bland människor i resten av Sverige.