Sträng på stenmuren

Foto:
Landsvägsagitatorn. Ingen vågade gå upp mot Gunnar Emanuel Sträng när han på 1930-talet var på Öland.
Foto:
Landsvägsagitatorn. Ingen vågade gå upp mot Gunnar Emanuel Sträng när han på 1930-talet var på Öland.

Det är klart att det var spänt. Här skulle han för första gången efter avgången möta sina partikamrater i Kalmar län. Hur skulle han tas emot?

Där fanns den starka känslan av att han svikit alla dem som trott mycket på honom och ställt väldiga förhoppningar till honom, som han talade så mycket om i Östran/Nyheternas avgångsintervju.

Det är klart att det brast för honom fullständigt när han möttes av en sådan oreserverad värme och sympati. För sossarna i Kalmar län är Håkan Juholt fortfarande Partiledaren med stort P.

Partistyrelsens representant Helene Fritzon, som var en av de tre i partitoppen som höll på Juholt in i det sista, var uppriktig och stack inte under stol med att det har pågått ett internt drev inom vårt parti.

Frågan är om det är över helt och hållet när man hör att den kanske värste Juholt-ätaren av alla, Sven-Erik Österberg, inte var välkommen att Förstamajtala i något partidistrikt, utan fick hålla till godo med hemlänet Västmanland.

Helene Fritzon häckladeSten Tolgfors och konstaterade att denne måste ha en verkligt försigkommen tvåårig son som redan behärskar alla knapparna på fjärrkontrollen.

Hon hade också en hyfstad historia från valet av Stefan Löfven till parti-ordförande. I sitt installationstal förklarade denne som alla politiker gör numera, att han är feminist. Då lutade sig Göran Persson mot bänkgrannen Helene Fritzon och viskade:

– Men det var jag som var först.

Sedan drog hon sossarnas nya slogan, att ställer man alla arbetslösa ungdomar på en rad blir en sju mil lång kö. Fritzon sade från Mönsterås och hit och Löfven hade dagen innan sagt från Helsingborg till Malmö när han var i Kustens pärla.

Men det var bara en kopia till Palmes metafor att stapla trepartiregeringens jättestatsskuld i tusenlappar mellan Stockholm och Uppsala.

Landshövding emeritus Lars Engqvist hade åkt in från sin ombyggda sommarstuga i Åsa-Nisseskogarna i mörkaste Småland.

Han är ju den drivande kraften i partiets programkommission och sade att det här var hans 40:e partimöte om utgångspunkterna för det nya partiprogrammet.

Det är hårdkörning nu för att programmet ska vara klart redan i oktober och kunna gå ut på remiss till partiorganisationerna. Första programmet sedan 1920 som skrivs i opposition, som det hette, och ett program för 2000-talet och ingen återställare. Bara inte Thomas Östros får för mycket inflytande.

Själv försökte jagförstås intressera honom för att sätta tillbaka Ernst Wigforss klassiska formulering från efterkrigsprogrammet 1944 att produktionsmedlen ska läggas i hela folkets händer.

Men jag tror inte det föll i god jord, trots att jag sade att denna klassiska tes vågade vare sig Tage Erlander 1960, Olof Palme 1975 eller Ingvar Carlsson 1990 ändra på i sina partiprogram, men det skulle förstås Göran Persson och hans hans subalterner in och kladda och ändra på 2001.

Engqvist passade på att berätta om när Gunnar Sträng var på Öland i valrörelsen 1979 och Lasse, som då var chefredaktör för Östra Småland, skulle intervjua honom.

Vi åker en sväng till Öland, tyckte Sträng och han påminde sig sina tuffa agitationsresor på cykel på ön med alla dess hårdfjällade Ölandsbönder.

Vid Kastlösa kyrka hoppade han ur bilen, klev upp på stenmuren och berättade att han stått där och hade ett möte för 44 år sedan.

Bönder från hela södra Öland hade samlats och försökte riva ner honom för att han ville bilda fackförening och teckna avtal för sina lantarbetare. En ökänd strejkbrytarorganisatör från Mörestrejken ledde attackerna och försökte rycka ner honom från muren, men det gick nu inte.

Det var hårda ord. Jag kallade honom den svenska lantarbetarrörelsens Judas, sade Sträng.

Lasse blev naturligtviseld och lågor inför Strängs uppenbarelse på stenmuren i Kastlösa. Vilken bild! Han började febrilt att jaga den fotograf som hade lördagsjouren, men denne var upptagen på annat håll.

Men Kastlösa-historien har blivit tryckt ändå. Inför Anders L Johanssons biografi om Sträng som hette Landsvägsagitatorn intervjuade han Sträng regelbundet i flera år och Sträng berättade fritt ur hjärtat:

Det var ett ständigt skrikande och gapande om att riva ner den jäveln från kyrkogårdsmuren och ge den djäveln stryk... När jag cyklade hem (till resanderummet som hyrts i Mörbylånga) märkte jag plötsligt att jag cyklade mitt i en flock av andra cyklister... Det var bondsönerna som hade levt rövare vid kyrkan... Nu var de utkommenderade för att ge mig stryk.

Har du inte fått stryk förut någon gång, så ska du få det ordentligt nu, skrek de... Jag svarade dem:

Hoppas ni är så pass hederliga att ni tar ett slagsmål med mig på ett hedervärt sätt. Vi lägger cyklarna i diket och så börjar jag med den som ni utser att vara först. Sedan är jag beredd att hålla på så länge jag orkar. Ni får själva bestämma vem av er som ska börja.

Då blev det intressant, för lika malliga som de var i flock, lika fega var de individuellt. Ingen ville börja. Så jag åkte i högönsklig välmåga mitt i flocken ända upp till Mörbylånga.

Sedan stod de hela natten och skrek utanför mitt fönster och skrämde slag på min hyresvärdinna.