Tänkvärt men också tanklöst

Antingen kan det ske genom att Sverige får en majoritetsregering, eller genom att en framtida regering skaffar sig ett samarbete i riksdagen som gör regeringsutövandet tryggt.

Självfallet är det tänkvärt. Genom formerandet av alliansen till höger och, inför valet 2010, ”de rödgröna” till vänster, etablerades en stark blockpolitik. Med tanke på att de sakpolitiska skillnaderna sedan dess har blivit mindre än på länge är det närmast ironiskt.

Visserligen är det formella rödgröna samarbetet avskaffat. Men frågor rörande exempelvis försvaret, energipolitiken, skatterna och socialförsäkringarna dinglar fortfarande i luften.

Fredrik Reinfeldt harsom regeringschef icke klarat uppgiften att förankra sin politik i den lagstiftande församlingen. Snarare har den senaste mandatperioden i minoritet, med Sverigedemokraterna som passivt stödhjul, präglats av flera försmädliga parlamentariska dikeskörningar.

Sverige skulle må väl av om blockpolitiken avvecklades efter valet och att partierna – baserat på väljarnas i val uttryckta vilja – fann det samarbete, i regering eller riksdag, som behövs för att klara viktiga utmaningar.

Beslut som fattas kan stå sig över tid. Det vore inte bara bra för näringslivets investeringar och tillväxt, utan också för hushållen som måste kunna planera sin ekonomi och sin trygghet.

TCO:s Nordmark marknadsförde emellertid särskilt Folkpartiet som aktuellt för samarbete över blockgränsen. Från tid till annan har Folkpartiet varit ett sådant parti. Inte minst gällande socialförsäkringarna finns traditionellt en samsyn med socialdemokratin.

Men inte på 20 år – alltså sedan Bengt Westerbergs dagar – har Folkpartiet varit moget för ett ansvarsfullt steg över blockgränsen. Mycket talar för att partiet efter valet står inför en period av självrannsakan efter sin historiska högerorientering.

Nordmarks liberala samarbets-ambitioner, lanserade redan innan valet, får nog därför antingen ses som ett förtäckt avgångskrav på Jan Björklund eller ett närmast fåfängt önsketänkande.

Klokt nog avhöllsig LO:s Thorwaldsson i tidningen från att peka ut enskilda partier. Sådant stökar bara till det och skapar oro i de egna leden. Han bromsade vid att konstatera behovet av en starkare regeringsmakt.

Där bör han också stanna. Arbetarrörelsens främsta intresse borde nu snarare vara att utveckla, förankra och föra ut en stark egen socialdemokratisk politik till väljarna.

Inte att ägna sig åt teoretiska och tanklösa maktdiskussioner baserat på ett valresultat som väljarna ännu inte har levererat.