Valrörelsens ”faktor X”

Så valen har handlat om vilken sida som verkar erbjuda de bästa lösningarna för ekonomin, jobben och välfärden.

Årets socialdemokratiska valstrategi har lagts fast enligt detta mönster. Med syftet att ta debatten med regeringsblocket kring några av politikens mest centrala frågor, skola och jobb.

Men årets valrörelse har kommit att följa ett helt annat mönster.

Åtminstone medialt har sakfrågorna trängts undan av ett maktpolitiskt spel kring formerna för höstens regeringsbildning. Det spelet beror på att valet inte längre avgörs av blockpolitiken. Det finns ett parti mellan blocken, ett parti som kan avgöra vem som får bilda regering – men som ingetdera blocket vill veta av.

Därav manövrerandet för att hindra Sverigedemokraterna att utöva sin – eventuella – vågmästarroll vid regeringsbildandet.

Dock, det finnsju olika sätt att förhindra ett sådant vågmästeri.

Ett är förvisso det som Fredrik Reinfeldt vill ha – en överenskommelse mellan blocken om att det som får minst röster ska släppa fram det andra som regeringsbildare.

I detta ligger ett permanentande av just blockpolitiken. Högst sannolikt är det vad Reinfeldt egentligen strävar efter: att hålla kvar FP och C inom den moderata maktsfären. Inte ge dem möjlighet att agera över blockgränserna och i någon form samverka med de rödgröna.

Vilket är det andra sättet att undgå SD som vågmästare: bryta det blocktänkande, som skapar själva vågmästarrollen.

Om valet resulterar i att de rödgröna blir större än regeringspartierna, utan att för den skull ha egen majoritet, då kommer diskussionerna kring regeringsbildningen högst sannolikt att följa helt andra vägar än dem Fredrik Reinfeldt nu försöker diktera för FP och C.

Läser man undertexterna märker man nämligen att båda partierna inte är främmande för tanken att vid en valförlust söka nya vägar till inflytande. Givetvis inte i nya regeringskoalitioner, men med en friare position gentemot Moderaterna.

Ett tredje sätt är att se till att SD inte blir vågmästare.

Då är vi tillbaka i sakfrågorna.

Givetvis drivs en del SD-väljare av motiv som är genuint rasistiska. Men för många handlar det mest om en känsla av oro och osäkerhet inför framtiden: en otrygg arbetsmarknad, en välfärd som inte räcker till, och en upplevelse av att ingen bryr sig om denna oro.

Utom SD, då.

Mot den oron hjälper inte antirasistiska kampanjer, även om de är viktiga av andra skäl.

Det enda som verkligen hjälper är åtgärder mot det som SD ger alldeles fel förklaring.

Den rätta förklaringen är en regeringspolitik som inte förmått häva arbetslösheten, som kraftigt försämrat de sociala skyddsnäten, som gjort arbetslivet hårdare och osäkrare och som kraftigt ökat klyftorna i samhället.

Att i det läget göra som Reinfeldt, säga att flyktingströmmarna ökar och att det därför inte går att göra något åt bristerna i välfärden, det är att be om högre siffror för SD.

Reinfeldts ”lösning” på allt det som skapar det växande stödet för SD är över huvud taget ren passivitet – av påstådd omtanke om statsfinanserna.

Men den endaverkliga lösningen ligger i ökad ekonomisk aktivitet från staten! Det ökade antalet asylsökande ger snarast ännu mer eftertryck åt nödvändigheten av satsningar för att skapa verkliga jobb, inte bara skattesubventionerade

Flyktingpolitiken har ryckt fram som valrörelsens ”faktor X”. Men den frågan får inte styras av Sverigedemokraternas infallsvinkel och hamna i en debatt om hur många som Sverige ”egentligen” kan ta emot.

Frågan måste föras över till en diskussion om vilken politik som gör att vi både kan ta emot och ge nya chanser till människor som kommer hit på flykt från dödligt våld och förtryck.

Vilket händelsevis, råkar vara precis samma sorts politik som behövs för att allmänt öka sysselsättningen och ge mer pengar till välfärden.

Socialdemokratisk politik alltså.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent