Bluffmakaren

Artikeln publicerades

På sin blogg på Internet hette det att flera moderata statsråd borde avgå för att ge poster till centerpartiet och folkpartiet eftersom dessa, enligt riksdagledamoten, är underrepresenterade i förhållande till sin storlek.

Den moderata statsrådsdominansen i regeringen sades helt enkelt vara till skada för den allians som han hett önskar ska bli omvald i 2010 års riksdagsval.

En borgerlig riksdagsledamot som kräver att statsråd i den egna regeringen bör avgå är naturligtvis en nyhet som förtjänar publicering.

När det dessutom var den högt profilerade riksdagsledamoten Federley - känd från sin konkursade salladsbar och sina patetiska tårar i talarstolen under FRA-debatten - som ställde kravet så var det självklart att rapportera om det.

Vana som vi är att ta ledamöter i Sveriges lagstiftande församling på allvar valde även vår tidnings ledarsida att uppmärksamma och kommentera riksdagsledamotens digitala uttalande.

Emellertid säger nuFederley att han inte menade allvar med sitt krav på en förändring av regeringens sammansättning. Istället hävdar han att inlägget bara var ett sätt att se om det var möjligt att få medial uppmärksamhet genom att skriva ett inlägg på sin blogg.

Men skulle hans förklaring vara med sanningen överensstämmande så kan man inte dra någon annan slutsats än att det inte går att lita på honom i fortsättningen.

Varje gång han öppnar munnen eller formulerar sig i sin digitala lekstuga så kommer han att uppfattas som den pajasliknande publicitetsjägare som han genom sitt agerande bekräftat att han är.

Med sitt tilltag har han inte bara dragit sitt eget personliga förtroende i smutsen utan även fläckat ner sitt parti och det viktiga uppdrag i allmänhetens tjänst som han är satt att utföra.

Om man inte kan lita på vad en riksdagsledamot säger - vem kan man lita på då? Kan man överhuvudtaget lita på att ledamöter i centerpartiets riksdagsgrupp menar det de säger, eller är allt bara en lek?

Själva tror vidock inte alls på riksdagsledamotens förklaring, utan att han fått en sådan uppsträckning av sitt parti att han var nödd och tvungen att backa från sitt krav.

För regeringens småpartier är det självfallet besvärligt att brottas med dåliga opinionssiffror och samtidigt sitta i en regering som så fullständigt domineras av Moderaterna.

Varken Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna får särskilt stort utrymme för sin politiska profil.

Detta är ett resultat av alliansbildandet och alls inte mediernas fel.

Ger man upp sin särart med det överskuggande syftet att få sitta vid maktens grytor är det en logisk konsekvens.

Men för att få fortsätta regera kan högern näppeligen acceptera att enskilda riksdagsledamöter får vädra sitt missnöje offentligt. För ordningens skull måste den borgerliga röstboskapen därför hållas bakom höga staket - och förmodligen var det detta som drabbade Federley när hans krav blev offentligt.

När partipiskan ven valde han helt enkelt att krypa underdånigt.

Varken hans egen förklaring eller vår egen slutsats av vad som egentligen skett skänker dock honom någon större respekt - om vi uttrycker oss försiktigt.

Han är numera en förtroendevald utan förtroende.