Latitud 57 blev startskottet på sommaren

Krönika ,

När jag fick förfrågan om jag ville bevaka Latitud 57, så tvekade jag inte en sekund. Inte efter att ha sett att självaste Ulf Lundell skulle spela. På det stora hela blev det så mycket mer. Rent av startskottet på sommaren för min egen del.

Innan kommentaren av självaste festivalen kan göras måste man förstå min utgångspunkt. Jag har bevakat många festivaler genom åren som journalist allt från riktigt stora som Peace ande Love till olika stadsfester. Lägg till det till att jag är en reporter med rötterna i Skåne och som festivaldagen placerades på en för mig okänd ort med dialekter som jag inte kunde placera. Den enda relationen jag personligen egentligen hade till Oskarshamn är att det var här jag körde upp och fick mitt körkort. Nog om det. Nu till festivalen.

Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle vänta mig när festivalen började. Jag var där i god tid och tittade och på det stora hela kunde jag konstatera att det i huvudsak rörde sig om en relativt liten festival. Här fick jag dock lära mig att det inte är storleken på festivalen som spelar roll utan stämningen och om det finns hjärta. Å hjärta fanns det.

Jag måste faktiskt säga att jag aldrig har besökt en festival med så mycket trevliga människor. Nej jag pratar inte om personalen som arbetade för Latitud 57 för av dem var det mindre än handens fingrar som var trevliga. Nej jag talar om er festivalbesökare. Det kändes liksom i luften att den här festivalen är något som ni besökare och invånare är mycket stolta över. Det fanns också en anmärkningsvärd omtanke festivalbesökare i mellan när det gällde att låta alla se och ge varandra plats. Här stod man lugnt och samlat vid staketet. Om någon ville ta en bild flyttade man sig snällt för att sedan gå tillbaka. Inte en enda gång kände jag otrygg, trots att jag släpade runt på dyrbar utrustning.

Det var inte bara framför scenen den här känslan kunde märkas av. När jag trött i ben och huvud satte mig på en bänk för att fylla på energin var det ingen som tittade snett på mig. Istället anslöt sig två mindre sällskap och satte sig på vardera sida. Vi bytte några vänliga ord över vår måltid innan alla försvann ut i natten på var sitt håll, men där var den igen: Latitud 57 stämningen.

Jag misstänkte att någon skulle glömma bort det nya rökförbudet, men jag kände bara röklukt en enda gång. I övrigt var området fritt från rök. Röklukt i hår och kläder uppskattar man verkligen att få slippa på en festival.

Efter att ha intervjuat festivalgeneralen två gånger tror jag att Latitud 57 kommer att fortsätta sin framgångssaga. Kanske lyssnar man till och med på vad festivalbesökarna tycker och gör den ännu bättre nästa år. Förhoppningsvis kanske den stränga hållningen att pressen inte får intervjua artisterna eller filma deras framträdanden försvinner. Det förhållningssättet är festivalen nämligen märkbart ensam om. Det känns, om vi ska tala klarspråk, enormt förlegat att vi inte ska kunna servera er läsare intervjuer med artister som ni förväntansfullt står och inväntar vid de olika scenerna. Här har Latitud 57 en hel del att jobba med.

Oavsett. När Ulf Lundell sjöng Öppna landskap så att det dånade så var det som att det gick upp för mig att sommaren faktiskt är här på riktigt. Tänk att man behövde få komma till Oskarshamn och Latitud 57 för att få känna det. Tack för det.