Livet vände på ett ögonblick

Oskarshamn ,
Birgitta Karlsson bor på tredje våningen i ett hus utan hiss. Att ta sig upp och ner för trapporna tar mycket energi men hon försöker se det som träning.
Foto: Ida Svensson
Birgitta Karlsson bor på tredje våningen i ett hus utan hiss. Att ta sig upp och ner för trapporna tar mycket energi men hon försöker se det som träning.

En dag i juni för ett år sedan förändrades Birgitta Karlssons liv för alltid. Hon blev påkörd av en bil och på en sekund var inget längre sig likt. Det har varit ett kämpigt år men trots alla motgångar försöker Birgitta Karlsson hitta ljuspunkterna. Hon är tacksam för att hon lever.

Birgitta Karlsson öppnar dörren till sin lägenhet på tredje våningen i ett hus utan hiss i centrala Oskarshamn. Att ta sig upp och ner för trapporna är en utmaning i sig.

– Jag brukar säga ett det är en del av min rehabträning, säger Birgitta Karlsson.

Den 19 juni förra året fanns en notis på Högsbysidan i Nyheterna om att en person blivit påkörd av en bil och fastklämd utanför Mogårdens äldreboende och att personen fick borttransporteras med ambulans.

Det var Birgitta Karlsson. Hon var på väg till jobbet och var nästan framme när olyckan inträffade. Själv minns hon inte så mycket från den dagen. Hon har bara fragmentariska minnesbilder från den första tiden efteråt.

– Det var en turbulent tid, jag hade tur som överlevde.

Hon fördes med ambulans till länssjukhuset i Kalmar där hon opererades.

– Min högersida är förstörd. Min knäskål är sned, jag fick brott på armen och en trasig lunga, jag hade mycket inre skador, säger Birgitta Karlsson.

När hon blivit lite bättre fick hon åka i liggande transport till Solbacka där hon fick bo under sommaren och en liten bit in på hösten.

– Där fick jag hjälpmedel men jag fick hitta på övningar själv.

I många år har Birgitta arbetat som undersköterska inom äldreomsorgen.

– I min utbildning fick vi lära oss rehab och det har jag haft användning för nu.

Så småningom fick hon flytta hem till sin lägenhet igen men det var svårt med de tre trapporna.

– Det kändes som ett fängelse, som att jag blev inlåst.

När sommarvärmen svalnade och renoveringar utfördes i huset där hennes lägenhet ligger blev det kallt i hennes bostad. Då blev smärtan i kroppen värre. Hennes räddning blev att hon kunde bo hos sin kille i Påskallavik när det var som kallast.

Olyckan påverkar henne i vardagen. Både med smärtorna i kroppen och att bearbeta det som hänt.

– Ibland drömmer jag att något svart kommer emot mig och jag får panik. Det har nog med olyckan att göra.

Att göra vardagliga saker är svårare nu, som städningen till exempel och att handla mat. Hon har stått i kö länge för ett annat boende, hon vill gärna på på markplan.

Birgitta Karlsson har fått kämpa för att få hjälp. Först under senhösten fick hon riktig rehab och sjukgymnastik. Nu tränar hon två dagar i veckan.

– Det gör skillnad. Jag får anpassade övningar och jag känner att det hjälper. Jag tar jättesmå steg framåt.

Birgitta Karlsson tränar två dagar i veckan och rehabiliteringen har gett henne hopp.
Foto: Ida Svensson
Birgitta Karlsson tränar två dagar i veckan och rehabiliteringen har gett henne hopp.

Rehabiliteringen ger henne hopp.

– Det ger mig mod att testa och jag känner att jag kan bli lite bättre och lite bättre.

Hon har ett mål.

– Jag vill återerövra så mycket jag kan av det livet som jag hade innan.

Birgitta är sjukskriven och hon vet inte när och om hon kan jobba igen. Men hon vill gärna.

– Ett dröm skulle vara att få bli glädjetant på ett äldreboende, att få läsa böcker för de äldre och prata med dem. Jag är bra på att göra andra glada.

Sedan den där dagen i juni förra året har polisen hört av sig vid något tillfälle och ställt några frågor men hon vet inte hur det har gått med polisutredningen. Polisen har frågat om hon vill träffa personen som körde på henne men hon känner att hon inte är redo för det än.

– Men jag vill gärna träffa dem som räddade mitt liv men jag vet inte vilka det är.

På årsdagen, ett år efter olyckan, kände sig Birgitta Karlsson ovanligt glad. Hon njöt av att få äta jordgubbar och glass som hon missade när hon låg på sjukhuset och hon blev glad när hon hörde en humla som surrade.

– Jag skämdes lite för att jag kände så. Det var ju ett år sedan den värsta dagen i mitt liv.

Det är mycket känslor som rörs upp när hon pratar om det.

– Jag är tacksam för livet. Något händer med en när man hamnar i en situation som man egentligen inte ska överleva.