"De sista veckorna var han väldigt låg"

Mönsterås Artikeln publicerades
"Vi måste vakna och inse vilket enormt stort samhällsproblem självmord är", betonar Maria Pedersen.
Foto:Peter Rosén
"Vi måste vakna och inse vilket enormt stort samhällsproblem självmord är", betonar Maria Pedersen.

Sonen begick självmord för knappt fyra år sedan.

– Först trodde jag inte att jag skulle överleva det här. Livet är inte detsamma i dag – men jag har ett levbart liv, säger Maria Pedersen som i början av sorgeprocessen bestämde sig för att bli volontär i organisationen Suicide Zero.

Maria Pedersen bor i Timmernabben – men vår tidning träffar henne på arbetsplatsen i Mönsterås. Hon är biträdande kost- och städchef i kommunen.

– Vi måste vakna och inse vilket enormt stort samhällsproblem självmord är. 
Fyra människor dör varje dag – och vi fortsätter att blunda. 
Tänk om fyra svenska FN-soldater dog i sin tjänst utomlands varje dag. Hur hade samhället reagerat på det? Hur många debatter i televisionen och artiklar i tidningarna hade det inte blivit då?

Det undrar Maria Pedersen, som konstaterar att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar (åldersgruppen 15-24 år).

Vi sitter på hennes kontor – det är fredagseftermiddag, fåglarna sjunger och majvädret visar sig från sin allra bästa sida. Hon berättar att hon tänker extra mycket på sin son vid ett sådant här tillfälle – när det är varmt ute.

– Det var hans årstid.

Maria Pedersen har läst de två tidigare artiklarna om självmord i Nyheterna. Först berättade Anton Sejnehed, Socialdemokraternas ordförande i Oskarshamns kommun, om sorgen efter sin mamma som begick självmord. Därefter intervjuade vi Charlotta Brunner, som är chefsläkare för psykiatriförvaltningen inom Kalmar läns landsting. Hon betonade, bland annat, att det är oerhört viktigt att prata och skriva om självmord på ett generellt plan.

Maria Pedersen hörde av sig till Oskarshamnsredaktionen via e-post och tackade för artiklarna. Hon skrev också att hon tycker att våra beslutsfattare borde införa livskunskap som ett ämne i skolan. Ett intressant svar, som väckte vårt intresse. Vi gjorde en sökning på nätet och upptäckte att hon har bloggat om sonens självmord – internetadressen är: http://fredrikpedersen91.blogspot.se/ – och att hon är engagerad i Suicide Zero. Optimal uppföljning på de tidigare artiklarna, konstaterade vi, och en intervju bokades in.

Hon berättar att det fasansfulla inträffade i oktober 2013. Sonen, som bara blev 22 år, drabbades av en depression några månader tidigare. Den smög sig på honom.

– Han var glad, mycket social och hade massor med kompisar. Men han förändrades under sommaren. Det hände något. På slutet gick det ganska snabbt. Under de sista veckorna var han väldigt låg.

Maria Pedersen vet inte vad det var som utlöste självmordet.

– Jag tror att det handlade om en jättelång process inombords, där det pågick en inre strid fram och tillbaka, som han inte yppade något om till någon.

Maria Pedersen berättar om det fasansfulla beskedet som polisen förmedlade till henne:

– Jag kunde inte fatta det. Jag hamnade som i ett vakuum – det bara susade i öronen – men jag kommer ihåg att det var fint väder och att jag tänkte att man inte kan dö när det är så fint väder.

– Jag hade ingen kunskap om det här med självmord. Jag hade bara hört myterna om att man inte ska väcka den björn som sover. Han hade sagt att han inte ville leva mer och frågat sig varför han skulle leva. "Säger man det, så gör man det nog inte", tänkte jag. Men det är också en myt.

Fick du någon professionell hjälp efter det som hände?

– Ja, jag sökte det till slut. Jag började jobba igen ganska snabbt efteråt – men när jag kom till arbetet så insåg jag att det inte gick. Jag visste inte vad jag hade gjort eller vad jag hade sagt. Då sökte jag samtalshjälp och gick ner till halvtid.

– Psykologen sa att det var väldigt viktigt att låta detta pysa ut. Det kommer inte att gå bra om du stänger det inne, sa han.

– Jag började blogga cirka åtta veckor efter självmordet– och i april 2014 gick jag med i Suicide Zero, där jag inledningsvis tog hand om medlemsregistret på nationell nivå. De flesta i min omgivning uppfattade mig nog som vanligt, tror jag. Men så var det absolut inte. Inom mig rådde totalt kaos. Jag ville få andra att förstå vad jag gick igenom och började blogga för att få ur mig det. Jag skrev ner det och läste det minst tio gånger innan jag lade ut det. Tanken var att min familj skulle läsa det – och inte att det skulle bli så himla stort som det blev. Sist jag kollade så hade bloggen haft över 100 000 besök.

Och Suicide Zero har betytt mycket för dig under sorgeprocessen?

– Ja, och SPES (som betyder hopp på latin – och är ett riksförbund för anhöriga och närstående till någon som har begått självmord).

SPES finns i länet?

– Ja, en samtalsgrupp har öppnats i Kalmar. Vi, anhöriga, träffas en gång i månaden och stödjer varandra. Den som vill komma behöver inte föranmäla sig. Tid och plats finns på hemsidan, som har adressen: www.spes.se. SPES är en anhörigorganisation – men i Suicide Zero kan vem som helst gå med som volontär – och det är en organisation som i första hand arbetar för att få ner antalet självmord. Där handlar det om att informera medier, politiker och skolor, exempelvis.

– Jag har lyckats med att komma vidare – trots att jag trodde att jag inte skulle klara av det. Samtidigt är jag känsligare för saker i dag – och det lilla barnbarnet – som jag fick ungefär samtidigt som det här hände – han kom som en ängel och han har betytt oerhört mycket för mig, säger Maria Pedersen, som i dag har två barnbarn.

Dottern och barnbarnen bor inte så långt bort.

Hur vill du beskriva ditt engagemang i Suicide Zero?

– Den egentliga kommunikationen mellan volontärerna sker i en sluten grupp på Facebook. Där är även styrelsen med. Vi får riktlinjer kring hur vi ska prata, så att vi säger ungefär samma saker, säger Maria Pedersen, som i skrivande stund är den enda Suicide Zero-volontären i Kalmar län.

– Mycket handlar om det egna engagemanget – hur mycket man orkar och hur mycket tid man själv vill lägga på det. Jag har varit öppen med min sons självmord ända sedan det hände. Jag visste ingenting om självmord innan dess. Inte ett dugg.

– När det hade hänt, och en tid därefter, så ville jag veta allting. Jag ville ha svar på en massa saker som ingen kunde ge mig svar på. Därför sökte jag efter fakta på nätet. Det var viktigt för mig att få en slags förklaring.

Det var i det skedet som Maria Pedersen hittade Suicide Zero.

– Jag blev medlem och ringde till Ludmilla Rosengren, som var ordförande då. Efter det samtalet blev jag volontär.

– Jag har varit på fritidsgårdarna i Mönsterås kommun – och jag har varit på fritidsgårdar i Kalmar kommun. Då har vi tillsammans haft armbandspärling – och pratat om psykisk ohälsa samtidigt.

– Jag har också haft ljuständning i kyrkparken i Mönsterås i tre år. Där hjälper även Mönsterås kommun till med att betala ljusen. Det har varit på den suicidepreventiva dagen, som alltid infaller den 10 september, över hela världen. Det är Världshälsoorganisationen, WHO, som står bakom det arrangemanget.

Är antalet ljus kopplat till hur många självmord som – enligt den officiella statistiken – har begåtts under det aktuella året?

– Ja, ett ljus för varje självmord. Första året, 2014, tände vi 1606 ljus Då var min son ett av de ljusen.

Maria Pedersen har, bland annat, varit med i TV4 och pratat om självmord och ungas psykiska ohälsa. Hon har också skrivit debattartiklar kring ämnet i tidningar som Sydsvenska Dagbladet och Metro.

– Man kan ju exempelvis jämföra nollvisionen inom trafiken med nollvisionen när det gäller självmord. Suicidforskningen får cirka tre miljoner kronor av staten – och trafiksäkerhetsforskningen får mellan 100 och 150 miljoner kronor.

Omkring 260 personer dör i trafiken i Sverige varje år. Förra året dog 1 554 personer till följd av självmord, enligt den officiella statistiken.

Maria Pedersen har precis genomgått Våga fråga-utbildningen som Suicide Zero har tagit fram.

– Tanken är att vi ska försöka sälja in den till arbetsgivare, så att vi kan utbilda på arbetsplatser. Det är viktigt att våga fråga hur någon mår – och inte bara använda det som en hälsningsfras som man slänger ur sig i förbifarten. Det ska finnas en mening bakom – och man ska inte vara så himla rädd för det. Det viktigaste är att man vågar stå kvar för att lyssna på svaret.

– Känner man att man är orolig för någon, så ska man våga säga det. Vi måste också lära oss att psykisk ohälsa inte är ett problem som enbart ligger på psykiatrins bord. Nej, det är allas ansvar. Vi måste börja se varandra och på allvar bry oss om varandra.

Förra året gick Maria Pedersen och en kollega en stor utbildning som heter MHFA – Första hjälpen till psykisk hälsa. Det var Mönsterås kommun som köpte in den. Karolinska Institutet har tagit fram den och stått för själva utbildningen (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa ligger på Karolinska Institutet).

Då hjälper ni andra i nästa steg?

– Ja, vi utbildar andra till att bli första hjälpare vid psykisk ohälsa. Vi har hittills utbildat tre grupper – en grupp med boendestödjare, elevhälsan och politikerna i folkhälsorådet.

Maria Pedersen är dessutom med som anhörig och Suicide Zero-medlem i en blåljusgrupp, som har initierats av landstinget. Det är ett samarbete mellan polisen, sjukvården, SOS Alarm, räddningstjänsten, ambulansen, landstinget, Trafikverket, anhöriga och Suicide Zero.

– Jag är med i arbetet med att ta fram en gemensam strategi för hur man ska agera vid ett akut självmordslarm. Det handlar om hur samarbetet ska fungera. Alla ska ha klara och tydliga roller, för att undvika missuppfattningar. Arbetet är dock inte riktigt färdigt än.

Maria Pedersen berättar också om en cykelkampanj som Suicide Zero drog i gång runtom i landet förra året.

– Den ska vi damma av igen nu i sommar. Då kör vi över hela landet, där vem som helst får vara med. Det spelar ingen roll om man är motionär och cyklar en kilometer – eller om man är tävlingscyklist. Alla kan vara med. Syftet är att samla ihop så många kilometer att de räcker till en jorden runt-resa. Samtidigt talar man om för vänner och bekanta i sociala medier att man cyklar för att uppmärksamma det höga antalet självmord.

– Lägger man ut bilder, så kan man tagga dem med #suicidezerocykel2017. Man får också – om man har lust – skänka pengar till en insamling som vi har samtidigt.

Ett separat motionslopp kommer att anordnas i Alingsås den 2 september.

– Det är en annan volontär som håller i det. Det heter Karin Boyes Minneslopp och det går i Alingsås eftersom hon tog sitt liv just där. Jag är förlöpare i loppet (mer information finns på internetadressen: www.karinboyesminneslopp.se).

– Den 10 september är det dags för ljuständning i Mönsterås – och på ytterligare några platser – igen.

Maria Pedersen berättar att antalet självmord i världen, som helhet, uppgår till cirka en miljon per år.

Forskning från andra länder visar att antalet självmord har sjunkit på de platser där skolorna har infört livskunskap på schemat. I Stockholms län genomförs nu YAM – en hälsofrämjande och preventiv insats, där syftet är att förbättra den psykiska hälsan och få ner antalet självmordshandlingar hos skoleleverna.

- Det är ett pilotprojekt – och tanken är att man ska köra vidare på det konceptet sedan. Jag vet att Mönsterås kommun har haft funderingar på det. Vi var inne på att bli pilotkommun – men vi var för sent ute, säger Maria Pedersen, som även understryker hur viktigt det är att varje självmord analyseras på ett tillfredsställande sätt.

– Nästan ingen jobbar med analyser. Det är en sak som Suicide Zero vill lyfta fram, påpekar hon.

Fakta

Suicide Zero

Organisationen Suicide Zero arbetar för en radikal minskning av antalet självmord. Suicide Zero vill öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet självmord – och lyfta fram nytänkande och konkreta lösningar för att rädda liv.

Suicide Zero vill också minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

Suicide Zero bildades i april 2013 av journalisten och författaren Alfred Skogberg och läkaren/kbt-terapeuten och egenföretagaren Ludmilla Rosengren. De båda träffades när Alfred Skogberg skrev boken "När någon tar sitt liv – tragedierna som vi kan förhindra" (Ordfront, 2012). I boken skriver han om hur det gick till när Ludmillas dotter Linnéa tog livet av sig.

Alfred och Ludmilla höll kontakten och resonerade under en period om att starta en ideell organisation som kan påverka allmänheten, politiker, journalister samt organisationer som kommer i kontakt med självmordsnära personer. Inledningsvis hette organisationen Suicide Rescue – men i januari 2014 ändrades namnet till Suicide Zero.

Alfred har tidigare jobbat med kommunikation på Greenpeace, Läkare utan gränser och Vi-Skogen och We Effect. Det tillsammans med Ludmillas erfarenhet som läkare och egenföretagare gjorde att de två hade en unik kompetens. Genom duons kontaktnät engagerades en handlingskraftig styrelse.

Sedan starten har Suicide Zero fått ett enormt genomslag. Organisationens representanter har intervjuats i flera av Sveriges största medier.

Suicide Zero fick pengar via Folkhälsomyndigheten i år, vilket gjorde att organisationen kunde anställa mer personal. Men mycket av arbetet görs av volontärer.

Suicide Zero har dessutom kända ambassadörer: Mia Skäringer (en folkkär och mycket uppskattad skådespelare och författare), Mattias Sunneborn (före detta friidrottare som, exempelvis, har vunnit EM-guld och VM-silver), Saga Becker (en allkonstnär som har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och självmordstankar) samt ståuppkomikern Zinat Pirzadeh.

Visa mer...