TT-Feature

Nytt fokus på författaren Bergman

TT-Feature Artikeln publicerades

Vid sidan av film- och teaterarbetet var Ingmar Bergman också en författare som skrev i princip varje dag. Under nästa års Bergmanjubileum kastas nytt ljus över den del av hans konstnärskap som han själv gärna förnekade. 2018 skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år.(TT)

2018 skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Vad nytt döljer sig i den mängd böcker om och framför allt av Ingmar Bergman som nu publiceras? En hel del, enligt Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts, som tycker att det är hög tid att på allvar rikta blicken mot Bergmans eget skrivande.

– Jag vill mena att han i grund och botten var författare. Det betyder inte att han inte var regissör, men han skrev böcker som han sedan filmade. På något sätt skymmer hans stora framgångar som regissör att han i grunden var den här fantastiske författaren.

Nedgörande

Den unge Bergman ville skriva men hans tidiga författarskap stod sig inte i konkurrensen med fyrtiotalister som Lars Ahlin och Stig Dagerman. Kritiken var nedgörande och Bergman fick höra att han i stället var en begåvad regissör. Samtidigt förblev han en i högsta grad litterär filmskapare.

Håkan Bravinger framhåller att Ingmar Bergmans filmmanus, som Norstedts nu ger ut tillsammans med Stiftelsen Ingmar Bergman, i själva verket är noveller och romaner, befriade från det traditionella manusets tekniska instruktioner men däremot rika på personskildringar och inre monologer. Ofta fick Bergman också kritik för att hans rollfigurer talar som om de vore hämtade ur romaner.

– Jag tycker att det är fantastiskt, han vill ha ett litterärt, teatralt och förhöjt uttryck, säger Jan Holmberg, filmvetare och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman.

– Det var inte realism han var ute efter. Film är tyvärr så oerhört förknippad med realism, det är en konvention som vi är tillvanda med, att folk ska bete sig som de gör i det verkliga livet. När vi läser en bok accepterar vi helt andra premisser.

Ibland bättre

"Författaren Ingmar Bergman" heter också Jan Holmbergs nya bok som kommer ut i januari. Hur mycket han än älskar Bergmans filmkonst tycker Holmberg att vissa filmmanus åtminstone bitvis ibland är bättre än den färdiga filmen. Det gäller exempelvis "Vargtimmen" från 1968 där manusets drömska karaktär inte gick att överföra.

– Och "Fanny och Alexander" är ju visserligen en fantastisk film, men manuset innehåller många och långa beskrivningar av personerna, vad de ser och hör, dofter och sådant som det finns mycket av i en traditionell 1800-talsroman men som inte framkommer i filmen.

Själv förnekade Bergman att han hade litterära ambitioner men skrev i stort sett varje dag. Sina manus, som i dag är flitigt nytolkade på teaterscenerna, färdigställde han oftast på bara några månader, framhåller Jan Holmberg som även är redaktör för "Arbetsboken 1955-1974" som Norstedts och Stiftelsen Ingmar Bergman nu publicerar. Utgåvan är en redigerad version av Bergmans arbetsdagböcker, där det alltför privata har rensats bort. Ändå sitter läsaren i princip bredvid Bergman i själva skaparögonblicket.

– Det är ganska magiskt, säger Jan Holmberg, som bland annat hittade helt nya ingångar till "Fanny och Alexander" och till förståelsen av Jan Malmsjös stränga och bestraffande biskop.

Skam och skuld

Holmberg såg plötsligt hur det trauma av skam och skuld som Bergman plågades av när han på 1970-talet blev beskylld för skattebrott och flyttade till Tyskland också självklart flyttade in i hans verk.

– Det stod plötsligt klart för mig att den här biskopen kanske är hans bild av det svenska samhället.

Även om Holmberg inte vill blanda ihop upphovsmannen med verket kan han inte undgå att fascineras av hur Bergman hela tiden använder det självupplevda.

– Han har inget filter. Han upplever något, det kan vara starkt och jobbigt, direkt hamnar det i hans kreativa arbete.