Tvåettan

Den blå jätten har bara fått ett besök

Tvåettan Artikeln publicerades
2 bilder
Foto:Östra Småland

Solsystemets yttersta planet, 30 gånger så långt från solen som jorden, tillbringar sina dagar hyfsat ostört. Bara en gång har mänskligheten kommit nära det stora, blå klotet som fått namn efter den romerska havsguden Neptunus. Det är den minsta av de fyra gasplaneterna, men den som har högst densitet.

Det var den 25 augusti 1989 som sonden Voyager 2 kom som allra närmast jätteplaneten. Strax före klockan fyra på morgonen, räknat i UTC, vilket är någorlunda detsamma som Greenwich-tid, kom den som närmast. Bara 4 950 kilometer från vad som räknas som ytan, eller den stormiga atmosfären.

Den mest spektakulära upptäckten var en stor mörk fläck, liknande den på Jupiter men med mindre färgvariation då Neptunus visade sig vara ganska jämnblå. Men till skillnad från Jupiters stora, röda fläck som består av ett långvarigt system av stora stormar var Neptunus fläck mer flyktig, och troligen mer av en lucka i stormtäcket där djupare delar av atmosfären skymtade fram.

Stormvindarna som drar kring planeten visade sig vara de starkaste i solsystemet, tre gånger starkare än på Jupiter och nio gånger starkare än de värsta vindarna hos oss på jorden.

Och som är brukligt när rymdsonder besöker de stora gasjättarna upptäcktes några månar, men "bara" sex stycken.

Lagom till morgonfikat, strax före 10:23 svensk tid, passerade den största månen, Triton, som upptäcktes den 10 oktober 1846, bara 17 dagar efter upptäckten av Neptunus. Avståndet var 39 800 kilometer. Sedan var det tack och hej.

Ett riktigt farväl för både planet, månar och Voyager 2. Färden fram till Neptunus tog 12 år, sedan dess har den färdats i ytterligare drygt 28 år utan att stöta på något särskilt, utan mest ägnat sig åt att mäta magnetfält.

Men det var långt ifrån säkert hur sonden skulle klara mötet med Neptunus. Eftersom det var det sista planetmötet (Pluto var då fortfarande klassificerad som en planet, men låg på en plats i sin bana som gjorde att det inte var realistiskt med ett besök) bestämde forskargruppen bakom Voyager 2 att de skulle ta risken att flyga nära Triton, oavsett vilken påverkan det skulle få på sondens bana.

Då Tritons bana runt Neptunus lutar betänkligt jämfört med resten av solsystemet gjordes kursändringar så att Voyager 2 tog vägen över Neptunus nordpol, och banan böjdes ner mot månen som låg söder om planeten. Efter passagen fortsatte Voyager söderut, och lämnade solsystemet bakom sig, eller ovanför sig.

Det finns inga planerade färder till gasjätten, men väl några förslag. Bland andra Neptune-Triton Explorer som Nasa skulle kunna skicka upp någon gång under 2040-talet. Det är långa tidperspektiv, delvis på grund av att det är som fördelaktigast att skicka sonder till Neptunus med ungefär 12 års mellanrum.

Anledningen är att dagens raketteknik förlitar sig på assistans från Jupiter och Saturnus för att få upp farten. Och då gäller det att planeterna står rätt i förhållande till varandra. Ett sådant "fönster" är just nu, men stänger 2019, och nästa öppnas 2031. Och för att hinna både välja utrustning i form av instrument och bygga en sond gäller det att skynda på.

Å andra sidan håller ny teknik på att utvecklas. Raketen SLS, Space Launch System, kan, när den är klar få iväg en sond mycket snabbare och utan hjälp av andra planeters gravitationsskjuts.

Men även om vi inte har skickat fler sonder till Neptunus betyder det inte att vi har glömt bort den yttersta utposten. Den är inte synlig för blotta ögat, men rymdteleskopet Hubble, liksom några markbaserade kikare, har spanat in den trolska, blå atmosfären.