Tvåettan

Hejsan, mitt namn är Fröken Svår

Kalmar ,

Jag är en väldigt komplex människa, det är jag den första att erkänna. Jag vill ha saker och ting på mitt eget sätt eller inte alls och jag har fobier för alla möjliga saker (något jag ägnat en hel krönika åt tidigare).

Artikeln publicerades 21 april 2017.

Jag har fobi för disktrasor, kondens, nydiskade bestick och (andras) kylskåp. Jag har ett eget smörpaket hemma som jag inte delar med någon i familjen (eftersom jag inte står ut med smulor i smöret) och jag håller mig hellre ett helt dygn, eller ännu längre om det behövs, än att gå på en okänd toalett.

När jag bakar scones till helgfrukostarna så är det kaos och panik eftersom jag måste bre bröden helst samma sekund som de kommer ut från ugnen eftersom jag måste ha fullständigt smällt smör på. Att barnen sitter där som hungriga fågelungar och tvingas vänta med sina mackor tills jag är klar kan jag liksom inte ta hänsyn till just då.

Men den av mina speciella egenheter som jag lider av allra mest och som jag har fått skämmas för så många gånger genom åren är det faktum att jag inte äter kall mat. Alls.

Det är något provocerande med någon som inte äter kall mat. Det triggar folk. Man framstår lätt som bortskämd och otacksam, vilket är två mindre bra egenskaper som inte alls stämmer in på mig.

Jag älskar mat i alla dess former och jag äter nästan allt. Mitt enda kriterie är egentligen att den ska vara varm. Jag tycker inte att det är helt orimligt. Det går till och med bra om den är ljummen. Men om den är kall så vänder det sig i magen direkt och jag kan varken tugga eller svälja. Jag vet inte vad detta beror på men jag har alltid varit sådan och jag ser ingen bättring.

Hur många gånger har jag inte fått höra: "Men vadå äter inte kall mat? Mackor då? Eller glass? Äter du inte det heller?". Jo, det gör jag. För glass ska vara kall, det ligger liksom i dess natur. Vad gäller mackor så kan jag äta dem kalla, men allra helst vill jag såklart ha dem varma med.

En annan grej jag brukar få höra när jag inte vill äta den kalla maten som serveras är: "Men värm det då?". Ja, visst kan jag göra det i många fall, fast all mat går ju faktiskt inte att värma. En vanlig kall smörgåstårta tillexempel blir ju inte riktigt samma grej efter en stund i mikron.

För någon vecka sedan blev jag bjuden på finlunch med jobbet. Supertrevligt så klart och efter att ha fastat hela dagen innan så var jag minst sagt väldigt hungrig. Maten som stod framdukad såg jättegod ut; lax med potatis och diverse nyttigheter i olika färger. Men när det sedan visade sig att den var kall så började paniken göra sig påmind.

"Nu äter du det här Lindah. Herregud, hur farligt kan det vara?" försökte jag intala mig själv. Jag lyfte besticken och stack gaffeln i laxen. Jag var fast besluten; jag skulle äta om det så var det sista jag gjorde. Jag försökte motivera mig själv att föra den iskalla fisken mot munnen och tänkte samtidigt på de svältande barnen runt om i världen (och mina kollegors blickar mot min orörda måltid).

"Men ge dig nu! Stoppa in i munnen. Tugga. Svälj. Och försök att inte kräkas" uppmanade jag mig själv. Jag såg för mitt inre de urgröpta, bedjande små ögonen på en hungrig stackars pojke (eller var det bara jag själv efter en alldeles för lång fasta) och jag tog laxen i munnen.

Den förväntade reaktionen (en kaskadspya, eller åtminstone en ful grimas och en klökning) uteblev. Det gick faktiskt att både tugga och svälja. Det var inte gott, men jag skulle klara att äta i alla fall hälften av det som låg på tallriken.

Jag klappade mig själv på axeln, blev kanske lite väl övermodig och tog en hel bit potatis och stoppade i munnen. Reaktionen var omedelbar och brutal.

En rysning gick längst ryggraden på mig och jag försökte, förmodligen förgäves, att kväva en klökning. Nej, det här går bara inte. I rest my case. Jag ansträngde mig till det yttersta för att kunna tugga och svälja och jag lyckades tillslut. Det kändes som om mina ögon tårades och mitt ansikte var helt grönt. Inte ens pojken med de bedjande ögonen kunde motivera mig att ta en tugga till.

När servitören slutligen kom och plockade bort min nästintill orörda tallrik tittade jag skamset ner i bordet. Det här var sista gången jag gick ut och åt offentligt utan att ha dubbelkollat menyn innan.