Tvåettan

Sprid kunskap – inte rädsla!

Tvåettan Artikeln publicerades
Foto:

Nästan hela november har passerat. November, månaden då personer som förgyllt sina profilbilder med den blå ringen och även många andra, kämpar för att sprida information om sin sjukdom. Diabetesmånaden.

Jag är en av dessa människor som lever med denna kroniska sjukdom. Jag fick diagnosen typ 1 diabetes när jag var åtta år och har levt med, och emot, min diagnos sedan dess.

Jag känner en stor tacksamhet att så många engagerat sig inför och under denna månad. Att diabetes, som numera klassas som en folksjukdom och epidemi, uppmärksammas är jätteviktigt. I år har det bland annat gjorts en dokumentär och sänts en diabetesgala. Diabetesgalan, som programleddes av en person som själv har diabetes, drog in över fem miljoner kronor till forskning. Detta är såklart helt fantastiskt.

Jag upplever att diabetes är en sjukdom som är extremt individuell och kommer med väldigt många fördomar och frågor från andra. Därför är diabetsmånaden med alla dess initiativ viktig även för oss som lever med diabetes just nu och inte bara för forskningen som förhoppningsvis ska leda till något slags botemedel mot denna faktiskt i vissa fall dödliga sjukdom.

Jag är faktiskt inte bara tacksam, jag är även besviken. Jag har under månadens gång insett att människor i min omgivning tagit del av en väldigt mörk sida av diabetes. I tv3:s dokumentär ”Leva utan att dö” med en av kändisvärldens diabetiker, får vi bland annat följa en familj med två barn där båda drabbats av diabetes.

I inslaget sitter föräldrarna vid köksbordet och berättar för sina barn att det kan var så att man faller i koma under sömnen och sen aldrig vaknar mer. De visar också hur noga de väger och räknar kolhydrater på allt de äter. Det för mig direkt tillbaks till när jag var i deras ålder och blev bjuden på kalas och fick äta en tomat när alla andra barn fick glass.

Absolut är det viktigt att sköta sin sjukdom på bästa sätt och kanske är detta det enda sättet för deras familj, men att inte vara tydlig med det som programledare i dokumentären kan få så mycket negativa konsekvenser. Vilken förälder till ett barn vars klasskamrat vill sova över kommer att våga ta på sig ansvaret som detta verkar medföra? På flera sett har media också snarare spätt på de fördomar som redan finns istället för att minska dem. Ett bra exempel på detta är att alla med typ 2 diabetes inte kan ”botas” genom förändrad livsstil så som motion och så vidare. Jag vill heller inte höra: dör inte du om du äter godis? Åt du för mycket socker när du var liten? Eller, du borde väga och räkna på allt du äter, för de har jag sett på tv!

Jag anser att media skrämt oss alla onödigt mycket i ett försök att lyfta fram hur pass allvarlig sjukdomen, som inte alltid tas på allvar, är. Bara titeln, "leva utan att dö", vet jag inte vad den hade gjort med mig som liten. Att kämpa för livet eller något i den stilen hade varit en rimligare titel tycker jag.

Även diabetesgalan fokuserade mycket på döden och inte på de frågor som ställs till diabetiker. Inget utrymme gavs heller för att krossa några fördomar. Återigen, jag är så tacksam för allt arbete som lagts ner, men hade uppskattat en spegel ut i verkligheten som kunde visa att det är möjligt att leva med sin diabetes och att man inte behöver påverkas till den grad att man inte längre kan vara sig själv eller göra de saker man vill i livet.

Jag har väntat på ny njure och bukspottkörtel i två år, förlorat synen, haft en stroke, en hjärtinfarkt, är nervskadad och har en förlamad magsäck med mera, på grund av min sjukdom. Jag spenderar minst tjugofem timmar i veckan av min tid på sjukhuset. Jag vet mycket väl att den är allvarlig och att det är otroligt viktigt att sköta sin diabetes. När jag var yngre trodde jag att livet ändå skulle vara slut vid 25 års ålder och att det var mer värt att leva som en friskt till dess och dö då, än att behöva ta hand om sin diabetes. Efter flera år av trots och en svårinställd diabetes förstod jag vad det var jag behövde göra för att kunna leva ett liv, som var så innehållsrikt som möjligt. Ta hand om mig själv och förstå att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Nu lever jag Med sjukdomen och inte emot den. Detta gör jag med mycket hjälp från nära och kära. Därför har denna månad hittills gjort mig lite besviken. Jag vill avsluta med en önskan om att det hädanefter sprids mer kunskap än rädsla…