Kampen om krogmiljarderna

Artikeln publicerades

Om krogmomsen återställs till tidigare nivåer, och den sänkta arbetsgivaravgiften för alla unga omvandlas till en sänkning för unga som nyanställs, så kommer branschen att i det närmaste möta sin undergång.

Särskilt kommer många ungdomar att drakoniskt skickas ut från sina jobb i restaurangbranschen.

Tidigare har enskilda branschföretagare skrivit brev och hotat sina anställda med sparken om oppositionen vinner valet.

    Samtidigt rullar organisationen Visitas miljonstinna reklamkampanj i bland annat radio och tidningar. Med precision är den riktad mot den politiska oppositionen.

    Häromdagen presenterade organisationen också en egen opinionsmätning, med ynka 351 svarande, där åtta av tio hävdade att de kommer att säga upp anställda och nästan nio av tio att de inte kommer att nyanställa om krogmomsen återställs.

    Det är självfalletinte svårt att se dessa insatser som vitala delar av årets valrörelse. Tveklöst skjuter kampanjmiljonerna i flera avseenden över målet.

    Vad gäller sänkt arbetsgivaravgift för att ha ungdomar anställda i största allmänhet har regeringens expertmyndigheter dömt ut hela denna 14-miljardersreform. Experterna ser åtgärden som mycket ineffektiv för att stimulera nyanställningar av unga.

    Den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten talar sitt tydliga språk.

    Någon har i samhällsdebatten jämfört reformen med att fylla ett vattenglas genom att sätta igång sprinklersystemet i taket. Mer träffsäkert rekommenderas istället sänkta avgifter i samband med att unga anställs.

    Betydligt grumligare är frågan om den sänkta krogmomsen. Det finns inga samlade och av experterna oomtvistade fakta rörande reformens effekt på branschen.

    Det finns de som talar om inga effekter alls till de som klämkäckt säger att halveringen har skapat tiotusentals jobb.

    Man måste komma ihåg att också den sänkta krogmomsen var en mycket dyr reform, cirka fem miljarder kronor årligen. Skulle den ha skapat 4 000 jobb, vilket Konjunkturinstitutet bedömer, handlar det om en kostnad på långt över en miljon per jobb.

    Man kan alltid spekulera i vilka fickor de pengar som blivit över har hamnat. Priserna på maten har i alla fall inte påtagligt sjunkit.

    Pengarna skulle alltså istället räcka till att anställa cirka 10 000 fler lärare, poliser eller sjuksköterskor.

    Man kan visserligen korrekt peka på att branschen har vuxit efter reformens genomförande. Men det har även andra branscher gjort; utan särskilda subventioner. Att just restaurangbranschen har vuxit kan mycket väl, åtminstone till del, ha att göra med i ett allmänhet förändrat beteende rörande uteätande.

    Vad vi serär alltså en välordnad och väloljad attack till försvar för något som närmast kan betraktas som ett branschstöd. Som så ofta förr slåss var och en för egna privilegier, särskilt när stora pengar står på spel.

    Det betyder inte att frågan är på väg att i debatten bli oproblematisk för den politiska oppositionen, som vill använda dessa miljarder till andra, betydligt mer angelägna saker – som förbättrad a-kassa, mer resurser till skolan och sjukvården, höjda barnbidrag samt utbyggda utbildningsinsatser. Men också, som sagt, till nyanställningsstimulanser för unga snarare än generella sänkningar.

    Man ska inte utesluta att kampanjen kan komma att skrämma tillräckligt många för att påverka valresultatet.

    Här gäller det för inte minst Socialdemokraterna, som ju historiskt sett är vana att stå i skottgluggen för stora kampanjer till försvar för olika privilegier, att bjuda motstånd.

    Partiet får tala om ekonomiskt ansvar och effektivitet, men även om att den som vill genomföra välfärdsreformer rimligen också får berätta hur de ska betalas.

    Att skatter behöver tas in för att klara både jobb och välfärd är knappast någonting som stridslystna krögare och allianspolitiker lär ägna tid åt att förklara inför valet. När det gäller att förklara detta enkla samband brukar sällan egenintresset gå i främsta ledet.