Kultur

Upprorsmannen som blev landsfader

Kultur Artikeln publicerades

Visserligen finns Gustav Vasa inte längre på våra sedlar, men skolor, gator, knäckebröd, färjor och ordnar bär hans namn. Det gör också vårt mest kända skidlopp, det som går mellan Sälen och Mora.

Många generationer skolbarn har läst om Gustav Erikssons äventyr i Dalarna i Anna Maria Roos klassiska skildring, som i sin tur går tillbaka på Peder Svarts krönika från kungens egen tid.

Kungen var nämligen tidigt medveten om propagandans betydelse och mycket angelägen om att samtiden och eftervärlden skulle uppfatta honom som befriaren och den rättmätige konungen. Detta krävde en livslång ansträngning, eftersom han från början var en upprorsman och usurpator mot den laglige härskaren, unionskungen Kristian II. När Gustav avlider har han lyckats och etablerat ett arvkungarike. Äntligen är han en furste bland furstar.

Olle Larsson berättar om hur han som ung pojke i Oskarshamn fascinerades av bilderna av Gustav Vasa. Intresset blev livslångt och idag är han lektor i Växjö och författare till flera uppskattade verk om svensk historia. Boken om vår förste Vasakonung är underhållande och välskriven. Därtill är den vackert – om än något traditionellt – illustrerad. Någon gång kan den likna en lärobok, men sammantaget är det populärvetenskap av bästa märke.

Fram träder bilden av en kraftfull, målmedveten och hänsynslös renässansmänniska, som utnyttjade sin omgivning och inte drog sig för att lura och bedraga. Olle Larsson jämför gång på gång kungens agerande med de råd Machiavelli ger i sitt berömda verk Fursten från 1513. Det är ett tacksamt grepp, som ligger nära till hands för den som skriver om denna tid. (Se exempelvis recensionen av David Lindéns bok om Hemming Gadh, ”värstingen från Hossmo”, i Östra Småland/Nyheterna.) Problemet är bara att varken Gustav Vasa eller samtida furstar som Henrik VIII i England, Kristian II i Danmark eller Frans I i Frankrike hade läst Machiavelli, vilket Olle Larsson är fullt medveten om. Men de levde och verkade onekligen i den cyniske florentinarens anda. I dag skulle vi kalla det realpolitik.

Författaren har inte själv grundforskat, men visar en stor förtrogenhet med den rikhaltiga litteraturen om Gustaf Vasa. Särskilt Lars-Olof Larssons Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? åberopas ofta. I anslutning till sin namne i Växjö driver Olle Larsson tesen att något av ursprunget till den tradition av samråd och förhandling som i dag högtidlighålls under beteckningen ”den svenska modellen” kan föras tillbaka ända till Gustav Vasa. Sedan alla revolter slagits ned – den sista och farligaste var den som leddes av Nils Dacke – ville kungen stämma i bäcken och involvera menigheten i beslutsfattandet. Denna intressanta – men naturligtvis anakronistiska – teori visar om inte annat att Gustav Vasa lever i folkhemmets föreställningsvärld.

Genom århundradena har synen på Gustaf Vasa orsakat många lärda gräl. Historieprofessorn Gottfrid Carlsson gick på sin tid så långt att han uppfattade kritik av kungen som en personlig förolämpning. På andra sidan finns framför allt vissa skönlitterära författare, som Strindberg och Vilhelm Moberg. Under studentrevoltens tid fanns det rent av romantiker som såg Dacke som sin tids Che Guevara…

Som underhållande och tankeväckande läsning för mellandagarna kan även den reviderade nyutgåvan av Bengt Liljegrens prisade bok om Karl XII rekommenderas. Han betonar där framför allt det gåtfulla draget hos denne nordiska ödesgestalt, även han älskad och hatad.

Bok

Gustav Vasa – En furste bland furstar

Olle Larsson

(Historiska Media)

Visa mer...

Bok

Karl XII – En biografi över krigarkungen

Bengt Liljegren

(Historiska Media)

Visa mer...