Kultur

Varje författare skapar själv sina föregångare

Kultur Artikeln publicerades

För mer än 35 år sedan hittade jag novellsamlingarna ”Gåvornas natt” och ”David Brodies rapport” av Jorge Luis Borges för inte så värst mycket mer än nästan ingenting i en realåda på gamla fina Appeltoffts Bokhandel på Storgatan i Kalmar.

Den enda prosabok på svenska som mig veterligt fram till dess funnits tillgänglig av den med tiden blinde argentinske ordmakaren – Borges var född 1899 och avled 1986 – var urvalet Biblioteket i Babel från 1963 och det hade jag redan läst både en och två och tre och ännu fler gånger.

Nu kastade jag mig över mina fynd. Gåvornas natt uppfyllde mina högt ställda förväntningar och det gjorde väl David Brodies rapport på sätt och vis också, men berättelserna gjorde mig förbryllad på ett annat sätt än jag väntat mig.

I presentationen av Brodies rapport, som den nu betitlats på svenska i den tidigare i år utgivna samlingsvolymen Borges II 1945–1970, konstaterar översättaren Lasse Söderberg att det var många läsare som blev överraskade när boken kom på spanska 1970. Den uppfattades på en del håll rent av som en konstnärlig tillbakagång.

Borges hade själv förklarat att han länge velat skriva berättelser ur verkligheten, ”utan labyrinter och speglar” och här handlar det om knivslagsmål, dunkla brödrarelationer och primitiva hederskoder.

När jag nu läser berättelserna igen, och inte förväntar mig att de ska handla om något annat än de faktiskt gör, inser jag ju att de är väldigt mycket starkare än jag tyckte den gången för drygt 35 år sedan.

I denna andra del av den planerade trebandsutgåvan av Borges verk ingår bland mycket annat även novellsamlingen Alefen och essäsamlingen Andra inkvisitioner, inklusive den berömda Kafka och hans föregångare. Föregångarna hittar Borges i ytterst olikartade texter av författare som Aristoteles – redogörelsen för Zenons paradox – den kinesiske fabelberättaren Han Yu, den danske filosofen Søren Kierkegaard, den brittiske poeten Robert Browning och fransmannen Léon Bloy.

Borges skriver: ”Dikten Fears and Scruples av Browning förutsäger Kafkas verk, men vår läsning av Kafka förfinar och förändrar märkbart vår läsning av dikten. Browning läste den inte såsom vi läser den i dag [...] Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare. Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”

Frågan läsaren inte kan undgå att ställa sig är förstås hur läsningen av Borges förändrar läsningen av Kafka. Och tvärtom. Det tål nog att tänka på...

I Borges II ingår inte bara prosa utan även ett antal dikter och – överraskande för mig i alla fall – ett par texter om film, bland annat Orson Welles Citizen Kane som han tyckte var ”för storvulen, för pedantisk, för långtråkig. Den är intelligent, men genial i ordets mest nattliga och tyska innebörd”.

Det går sannerligen inte att nog hylla redaktörerna Lasse Söderberg och Oscar Hemer och förlaget Tranan som tagit på sig att äntligen göra en stor del av Borges texter tillgängliga på svenska. Tillsammans omfattar de båda första delarna mer än 1 100 sidor.

Ibland rör det till sig lite grann i notapparaten, precis som i del I, men det är väl kanske bara som det ska vara när det gäller paradoxernas och den obskyra beläsenhetens mästare.

Jag ser redan fram mot den tredje delen.