Alla såg en bråkig flicka, ingen såg hennes ADHD

Kalmar Artikeln publicerades
Idag ser Maria Andersson sin ADHD som en tillgång. Men det tog många år av kamp och lidande innan hon fick sin diagnos och rätt hjälp.
Foto: Lotta Zaar
Idag ser Maria Andersson sin ADHD som en tillgång. Men det tog många år av kamp och lidande innan hon fick sin diagnos och rätt hjälp.

Maria Andersson har ett viktigt uppdrag att utföra. Hon vill öka vår kunskap om flickor med adhd. När hon själv växte upp på 70-talet fanns liten förståelse för varför lilla Maria inte kunde bete sig som andra flickor.

Det är en både sorglig och hoppfull livsberättelse som Maria Andersson delar med sig av till publiken i Jenny Nyströmsskolans aula.

Hoppet står hon själv för när hon trots alla motgångar sprakar av glädje och energi. Med målande bilder tar hon oss med på en ohygglig resa som, för just Maria, slutat riktigt bra.

Maria Andersson pratar en klingande värmländska, men hennes berättelse börjar 1974 i Göteborg.

– Båda mina föräldrar var missbrukare och när jag var två år hittades jag ensam och övergiven i lägenheten och fick komma till ett familjehem. Det visade sig att jag hade hjärninflammation, vilket kan vara en bidragande orsak till att man får ADHD.

Trots den här starten i livet låter Maria inte arg, utan mer eftertänksam, när hon talar om samhällets insats.

– Min mamma var psykiskt sjuk och känd av socialtjänsten. Jag kan undra hur många gånger hon lämnat mig innan i jakten på droger.

Med humor och ironi berättar Maria om hur fosterfamiljen inte alls får den nya snälla lillasyster som de tänkt sig.

– Det blev kaos i familjen som hade två egna söner. Pojkarna fick inte sina behov tillgodosedda för energin tog slut. Jag var aldrig tyst och ville ha all uppmärksamhet.

Redan som 3-åring fick Maria flytta till en ny familj. Nu är det en värmländsk bullmamma med ugglemorsvingar som skyddar Maria mot den gnällande maken och moralpredikande väninnor.

– Hon skyddade mig från vuxnas åsikter och kommentarer.

Maria berättar om hur hon inte passade in på dagis, eller var det kanske dagis som inte passade henne?

– På dagis skulle man vila och vänta, men jag orkade inte sitta still. Däremot hade jag fantasi och drog igång lekar med de andra barnen.

Det gick bra så länge det blev som Maria tänkt sig. När kompisarna hade egna åsikter kunde Maria bli irriterad.

– Topplocket går direkt, säger hon och visar explosionen med armarna.

När Maria är 5 år är det mycket jobbiga känslor som vill ut.

– Mamma Vivi och dagispersonalen har svårt att hantera mina ”utbrott”. Jag vill kalla det sammanbrott, för det är det som det handlar om, inte att barnet är aggressivt. Jag håller ihop så att hela min kropp håller på att explodera. Det är alla känslor av att ha fått höra vad jag gör fel. Sedan tar jag ut det hos den tryggaste människan jag har.

Maria berättar hur fostermamman försöker att hindra henne från att skada sig själv.

– Jag kastade mig på golvet, dunkade huvudet i golvet, rev och bet mig själv.

När Vivi håller fast Maria får hon panik.

– Jag klöste henne som en vildkatt.

Att även fostermamman blir biten och skallad gör att Maria får flytta en tredje gång.

– Hon var det närmaste en mamma jag kommit. När hon säger att hon inte orkar mer så känner jag en ny skuld som utlöser ett nytt så kallat utbrott.

Maria konstaterar att Vivi var ensam i att försöka ta hand om henne och att hon saknade stöd. Samtidigt lyfter hon fram personer som fanns där.

– Ibland fanns det någon som fångade upp mig och förstod mig.

Det är dagisfröken som ser Maria när alla de andra barnen har gått hem. Det är vaktmästaren som pratar med henne om brandsäkerhet när hon tömt en brandsläckare i kapprummet. Det är en fotbollstränare ser att hon är lagets nya målvaktsstjärna. Och det är grannen Kaj som låter Maria hjälpa till i ladugården.

– Där fick jag vara sprallig. Det var ingen kossa som sa ”Hör du du, vi har just fått melass, kan du dämpa dig lite?”.

Men det ska ännu dröja många år innan Maria Andersson får sin ADHD-diagnos och rätt hjälp för att hantera den.

– När jag är 13 börjar jag hänga i rökrutan. Det går vidare till amfetaminmissbruk och när jag är 15 år har skolan och de vuxna gett upp. Jag får en egen lägenhet som blir en fribiljett till missbruk och kriminalitet.

Nu har Maria själv två fosterbarn och sedan tio år tillbaka reser hon runt i landet för att berätta om hur det är att vara flicka och ha ADHD.

– Idag lever jag det liv jag drömt om och det livet är anpassat efter mig.

Här kan du se filmen ”Min mamma har ADHD” som handlar om Maria Andersson och hennes dotter Mathilda.

Fakta

ADHD

Symptom vid ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet.

Cirka fem procent av alla barn har ADHD och problemen finns ofta kvar i vuxen ålder.

Det finns mycket som kan underlätta för personer med ADHD:

*Krav och miljö anpassas för att undvika stress och överbelastning.

*Anhörigutbildningar, anpassning i skolan och på arbetsplatsen.

*För att lindra symtomen vid ADHD förskrivs ibland centralstimulerande medicin.

*En förstående omgivning underlättar livet för den som har ADHD och ökar chanserna till en välfungerande vardag.

Källa: Riksförbundet Attention

Länk till stödföreningen Attention i Kalmar

Visa mer...