Att sitta i regeringen har inte lockat LO-folket

Ledare Artikeln publicerades
Ordföranden sitter kvar. Medan TCO:s ordföranden har en tendens att sluta som ministrar i socialdemokratiska regeringar, är det inget som har lockat LO-ordföranden. Posten som ordförande betraktas i Landsorganisationen som det finaste uppdrag som en svenska arbetargrabb eller tjej kan få. Det är gott och väl, men det är tunt med folk i LO-folk i regeringskretsen.
Foto: Joakim Carlsson
Ordföranden sitter kvar. Medan TCO:s ordföranden har en tendens att sluta som ministrar i socialdemokratiska regeringar, är det inget som har lockat LO-ordföranden. Posten som ordförande betraktas i Landsorganisationen som det finaste uppdrag som en svenska arbetargrabb eller tjej kan få. Det är gott och väl, men det är tunt med folk i LO-folk i regeringskretsen.

Det har varit en fascinerande vecka.

Ny arbetsmarknadsminister efter Ylva Johansson blev TCO-ordföranden Eva Nordmark. Det var ingen högoddsare att hon skulle komma med i regeringen: hon är den tredje av TCO:s fem senaste ordförande som har blivit minister. En fjärde jobbade som statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet innan tiden som TCO-ordförande.

Detta kan jämföras med att ingen LO-ordförande efter andra världskriget blivit minister. Den senaste var Albert Forslund, som hastigt fick hoppa in som tillfällig LO-ordförande när Edvard Johansson från Förlösa utanför Kalmar avled på sin post.

Forslund hann efter att ha varit LO-ordförande några månader 1936 med att vara både kommunikationsminister och socialminister innan han ströks ur regeringskretsen när kriget kom 1939 och samlingsregeringen gjorde att ministerposter måste upplåtas åt de borgerliga partierna.

Därefter har LO-ordförandenas intresse för regeringsposter varit mycket svalt. Uppfattningen inom LO att posten som LO-ordförande är det finaste uppdrag som en svenska arbetargrabb (och numera också tjej) kan få, lever kvar i organisationen.

Detta har historiskt sett lett till en viss dubbelhet i LO:s förhållande till partiet: man gnäller över att man inte är representerade i regeringen, samtidigt som de främsta fackliga ledarna inte släpps till politiken. De har heller inte varit lockade.

Dieter Strand skildrar hur han 1973 intervjuade avgående LO-ordföranden Arne Geijer och dennes företrädare Axel Strand och ställde frågan om de inte velat spela en direkt politisk roll, till exempel sitta i regeringen. ”Det var den enda gången under vårt tre timmar långa samtal som de verkade tycka att det var en ovanligt överflödig fråga”, noterar Dieter Strand.

– Har man blivit LO-ordförande kan man inte flytta, slog Axel Strand fast.

LO-ordföranden har i vissa fall blivit riksdagsmän. Men till exempel Arne Geijers efterträdare, Mönsteråsgrabben Gunnar Nilsson, fick 1976 dras in i riksdagen närmast skrikande och sparkande.

LO-folk har en mycket hög tanke om sin organisation och inte minst om dess självständighet, hur mycket än högerns opinionsmegafoner påstår att Socialdemokraterna styr LO eller vice versa. Att rekrytera ur ledarskiktet har inte varit lätt, även om man inte siktat in sig på ordföranden.

LO:s andre ordförande Rune Molin hade lett linje 2-kampanjen under folkomröstningen om kärnkraft 1980 med betydande organisatorisk och agitatorisk kompetens. Han var tippad att sitta i varenda regering från 1982 och framåt under 1980-talet, men inte förrän 1990 föll han för locktonerna och då blev det bara i ett och ett halvt år.

Inte heller särskilt många förbundsordföranden inom LO tar steget till politiken. Man ska minnas att Stefan Löfven gjorde det mer eller mindre i en nödsituation. Det mest berömda exemplet utöver det är Gunnar Sträng, som gick från myndig ledare för Lantarbetarförbundet till ännu myndigare rikshushållare. Andra färgstarka förbundsordföranden som gått vidare till regeringsposter var den hårt arbetande men utåt tillknäppte Pappersordföranden Roine Carlsson och den för tidigt bortgångne Metallordföranden Leif ”Blomman” Blomberg.

Kanske ger Hans Karlsson en bild som förklarar varför framstående personer inom LO tvekar inför regeringsarbete. Karlsson hade en lång facklig karriär först i Målarförbundet och sedan som avtalssekreterare i LO innan han blev arbetslivsminister år 2002. Han har livfullt beskrivit hur jobbigt han tyckte att det var att byta från den fackliga kulturen till den politiska. I den fackliga världen är de sakliga motsättningarna stora och tydliga, men man måste ändå kunna leva med varandra och komma överens. Man försöker alltid hitta den minsta gemensamma nämnaren. Därför fanns i grunden en konstruktivitet och respekt för motståndarna.

Men inom politiken kunde man sakligt vara överens eller nästan överens och ändå betona skillnaderna och söka konflikter. Det var en svår omställning för Karlsson, något av upp och ner-vända världen.

– Fast när jag väl insåg det, blev politiken mycket roligare för mig. Det kunde vara kul att hamra på varandra ibland, sa han i en intervju jag gjorde med honom år 2013.

Har TCO-ordförandena mer av politiska instinkter än LO-folket? Nja, men att företräda tjänstemännen betyder att man kliver in på ett område som borgerligheten betraktar som sitt. Den TCO-ordförande som visar någon som helst socialdemokratiska (eller för den delen fackliga) böjelser får ohyggligt mycket stryk i borgerlig press. Folk som klarar det, är intressanta för en regeringsbildare.

Det är väl omvittnat att Lennart Bodström (före detta justitieministern Thomas Bodströms pappa) hamnade i regeringen eftersom Olof Palme beundrat hans hantering av några särskilt hätska kampanjer i Svenska Dagbladet. Och säga vad man vill om Björn Rosengren (vilket man kan ha god lust att göra), men mannens stryktålighet kan inte ifrågasättas.

Eva Nordmark är meriterad både som före detta socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i gamla SKTF och TCO. Stryktåligheten lär vara betydande.

När det gäller folk med framträdande LO-facklig bakgrund finns det dock bara en person som har det i regeringen.

Han är å andra sidan statsminister.