De som har fått örfilarna

Ledare Artikeln publicerades
Marika Lindgren Åsbrink, utredningsstrateg, och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson  presenterade i veckan LO: s slutrapport av Jämlikhetsutredningen. Programmet är en intressant produkt som pläderar för jämlikhet både ur moralisk och ekonomisk synpunkt.
Foto: Jessica Gow/TT
Marika Lindgren Åsbrink, utredningsstrateg, och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson presenterade i veckan LO: s slutrapport av Jämlikhetsutredningen. Programmet är en intressant produkt som pläderar för jämlikhet både ur moralisk och ekonomisk synpunkt.

LO publicerade i dagarna en av de viktigaste texterna på länge för den svenska debatten, ”Program för jämlikhet”. För en gångs skull tas ett helhetsgrepp på varför klyftorna växt i det svenska samhället och hur de ska bekämpas.

Redan inledningsvis konstaterar programförfattarna att Sverige idag på gamla meriter anses som framgångsrikt när det gäller att bekämpa ojämlikheten. Det beror på att man under 1900-talet byggde ett samhälle med utgångspunkten att ojämlikhet skulle bekämpas från start från början och till stor del lyckades man. Det effektivaste sättet att bekämpa ojämlikhet är att undvika att den uppstår från början, konstateras i programmet.

Fast de inte skriver det, är detta skillnaden mellan socialdemokrati och socialliberalism. Socialliberaler vill inte störa det kapitalistiska systemet, men kan tänka sig att göra justeringar i efterhand för att de inneboende orättvisorna inte ska bli för grova. I det avseendet är socialliberalism för fattiga som att blir klappad på kinden efter tio kraftiga örfilar.

Socialdemokrater vill bygga ett samhälle som från början skapar jämlikhet. Det har en gång gjorts genom generös generell välfärd, den svenska modellen på arbetsmarknaden och en samhälls- ekonomi inriktad på att skapa full sysselsättning.

Man kan dock med rätta ifrågasatta om socialdemokratin inte varit mer socialliberal än demokratiskt socialistisk sedan 1980-talet. Det är en av faktorerna som påverkat utvecklingen till det sämre och, för att travestera en gammal filmtitel, gjort svenska låginkomsttagarna till ”de som fått örfilarna.”

För det är en rätt dyster bild programmet ger av tillståndet i riket. Det är farligt att vara fattig och lågutbildad i Sverige. Sju år längre lever de kvinnor som tjänar mest jämfört med de kvinnor som tjänar minst. Hela nio extra år får de rikaste männen.

Detta innebär naturligtvis också att hälsan är allmänt sämre bland de som har låga inkomster. Värk, nedsatt rörlighet, psykiska problem – allt är vanligare längre ner på den sociala stegen.

LO-programmet vill att regeringen minskar inkomstskillnaderna och att Sverige innan 2030 åter ska vara världens mest jämlika land. Det är radikalt, men borde egentligen inte vara det.

Det är visserligen en tämligen modern insikt bland ekonomer att mindre inkomstklyftor är bra för produktiviteten och tillväxten, men till och med Internationella Valutafonden har fattat det. Målet är därför inte egentligen kontroversiellt.

LO är, liksom denna ledarsidan ofta varit, kritiskt till riksbankens nuvarande uppdrag och agerande. Penningpolitiken behöver bedrivas för att stödja hela ekonomin och även ta hänsyn till arbetslösheten och inte bara vara inriktad på inflationen.

Andra krav känns igen: heltid som norm på arbetsmarknaden, utbyggd barnomsorg som finns även om föräldrarna har obekväma arbetstider, individualiserad föräldraförsäkring. Bättre tillgång till fritids och bättre skolor finns också med på listan, tillsammans med mycket annat.

Men en av de viktigaste punkterna är en skattereform där kapitalinkomster beskattas hårdare. Det är skillnaden i ägande av kapital som till stor del bidragit till de ökande inkomstskillnaderna. Vill man komma åt ojämlikhet, kan man inte gå förbi det.

Punkten om en skattereform där kapital beskattas mer finns med i Januariavtalet. Men LO-programmet varnar för något som är en uppenbar risk när Centerpartiet och Liberalerna sitter med vid bordet: undantag som gynnar de rikaste.

Forskningen visar att ökade skatter på kapital för de rikaste har liten effekt på tillväxten, men minskar klyftorna vilket i sin tur är bra för tillväxten. Dessa egentligen enkla samband är det dags att göra politik av och LO:s program utgör en bra grund för diskussionen om framtidens mer jämlika politik.

Det handlar helt enkelt om grunderna för ett sunt samhälle.

Joakim Carlsson