Ett samlat grepp behöver tas i sjukförsäkringsfrågan!

Ledare Artikeln publicerades
Folkhälsa och sjukfrånvaro är ytterst en fråga om makt, jämlikhet och politisk vilja, skriver LO:s Kjell Rautio i en måndagskolumn.
Folkhälsa och sjukfrånvaro är ytterst en fråga om makt, jämlikhet och politisk vilja, skriver LO:s Kjell Rautio i en måndagskolumn.

När den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 skapades ett allmänt försäkringsskydd som gjorde att inte bara arbetare utan också tjänstemän och akademiker, med relativt sett höga inkomster, fick en försäkring som minskade deras oro för ett drastiskt inkomstfall om de blev sjuka.

Detta, tillsammans med andra delar av den generella välfärdspolitiken, ledde till att många tjänstemän och akademiker kom att känna en växande tillit till välfärdsstaten. Något som i sin tur innebar att socialdemokratin fick ett brett stöd för att bygga ut ett omfördelande och omfattande sjukförsäkringssystem.

Omfördelningen bestod till stor del i att de med lägre inkomster på grund av en tuffare arbetssituation oftare tvingades vara sjukskrivna och därmed, som grupp betraktat, fick en större del av stödet från sjukförsäkringen. Samtidigt fick de med högre inkomster en högre individuell ersättning, eftersom stödet inkomstrelaterades. På så sätt kunde olika löntagargrupper förenas i kravet på en omfattande socialförsäkring och en generell välfärdspolitik.

Det är när denna folkligt förankrade sociala ingenjörskonst börjar brytas ner, och ojämlikheten de senaste decennierna skjuter fart i vårt land, som socialdemokratin successivt tappar i förtroende och legitimitet.

Detta är inget unikt svenskt fenomen. Forskarna Sheri Berman och Maria Snegovaya menar att vi kan se en motsvarande och ofta ännu mer drastisk utveckling i andra europeiska länder, där socialdemokratins jämlikhetsprofil blivit suddigare och klassklyftorna ökat.

Sjukförsäkringen har alltså historiskt sett varit en central del av den socialdemokratiska jämlikhets- och välfärdspolitiken. Men när det offentliga skyddsnätet vid sjukdom de senaste decennierna rullats tillbaka har det sociala risktagandet privatiserats. Anhöriga, vänner och välgörenhetsorganisationer har allt oftare tvingats gripa in. Värst drabbade av denna ojämlikhet är kvinnor i LO-yrken.

Ska problemen lösas långsiktigt måste ett samlat helhetsgrepp tas. Det är naturligtvis orimligt att vi ska ha vad som sannolikt är OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning (förtidspension). Försäkringskassans prövning av arbetsförmågan mot fiktiva arbeten, vid dagens snäva tidsgränser i ”rehabiliteringskedjan”, måste upphöra.

Men även de löntagare som har högre inkomster måste få ett fullgott allmänt inkomstskydd. Därför behöver inkomsttaket i sjukförsäkringen höjas, så att åtminstone 80 procent av löntagarna får 80 procent i ersättning från sjukförsäkringen när de blir så sjuka att de inte kan arbeta.

Samtidigt måste vi se de klass- och könsmaktsmönster som har sin rot i arbetslivet som förstärks av övertron på marknadslösningar och skattesänkningar. Folkhälsa och sjukfrånvaro är ytterst en fråga om makt, jämlikhet och politisk vilja!

Kjell Rautio

Kolumnisten är välfärdsutredare vid LO