Gycklarna och verkligheten

Ledare Artikeln publicerades

I försvarspropositionen, som blev offentlig i förra veckan, skriver regeringen att samarbetet med Nato är avgörande för att utveckla det svenska försvaret. Därför ska Sverige bland annat delta i återkommande storskaliga övningar. En sådan, kallad ACE, äger rum redan om en månad i norra Sverige, Finland och Norge. Nio länder deltar, varav sex från Nato.

Försvarspolitiken i Norden uppskattas dock inte av alla. Röda Stjärnan, organ för ryska försvarsdepartementet, skrev redan före valet i Finland och försvarsöverenskommelsen i Sverige att utvecklingen hotade stabiliteten i länderna kring "fredens hav". Detta sentida försök till "finlandisering" verkar dock ha misslyckats, så Röda Stjärnan får trösta sig med att en svensk stödtrupp har marscherat upp.

För en dryg vecka sedan publicerades nämligen en upprörd protest mot ACE på Dagens Nyheters debattsida. Undertecknare är ett trettiotal uppskrämda poeter, skådespelare, komiker, teaterregissörer och popsångare tillsammans med en f.d. ärkebiskop, en riksdagsledamot (MP) och - naturligtvis - Göran Greider och Gudrun Schyman. Bland namnen finns även en same, presenterad som representant för ursprungsbefolkningen, som väl befarar att renarna ska skadas av de otäcka flygplanen.

Församlingen är med andra ord representativ för den politiskt korrekta kulturvänstern. (Det enda som saknas är möjligen en representant för HBTQ-rörelsen.)

    Undertecknarna känner ångest över att Sverige övar militärt tillsammans med andra demokratier, som rentav kan tänkas begå "krigsförbrytelser"(!) utan att lagföras i Sverige. Rysslands upprustning och invasionen av Krim är inget argument för dessa skönandar, som "inte tror på militär upprustning". "Våld löser aldrig några problem", skriver de, vilket naturligtvis är nonsens. (Hitler skulle exempelvis inte ha kunnat stoppas utan våld.) Inlägget får väl snarast betraktas som en prosadikt.

    Uppropet är hållet i en moraliserande ton. Tydligen är det finare att vara neutral än att vara med i försvarsallianser. Och visst har Sverige en lång tradition av att stå utanför. Under andra världskriget gjorde vi först eftergifter för Tyskland (malmleveranserna, permittenttrafiken, division Engelbrecht) för att sedan - när krigslyckan vänt - stödja de allierade.

    Det var en pragmatisk, framgångsrik politik, som tjänade Sverige väl. Rent moraliskt var den däremot knappast något föredöme.

    Sveriges förhållande till Nato tål förvisso att diskuteras. Sex partier har nyligen beslutat att den frågan bör utredas (eller nästan utredas - här föreligger motstridiga formuleringar).

    Det finns många omständigheter att väga in, alltifrån kostnaderna - ett Natoland förväntas lägga 2 procent av BNP på försvaret, vilket blir närmare 80 miljarder om året för Sverige - till frågan om Finlands ställning och alternativa Nordiska lösningar. Men flummiga inlägg från "kulturpersoner" för en tredje ståndpunkt har inte mycket att tillföra.

    NILS FREDRIK AURELIUS

    Kolumnisten är fd riksdagsledamot (M) från Kalmar