När katten är borta så...

Ledare Artikeln publicerades
Jimmie Åkessons sjukskrivning förlängs ytterligare.
Foto:ANDERS WIKLUND / TT
Jimmie Åkessons sjukskrivning förlängs ytterligare.

På tisdagen meddelades att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sjukskrivning förlängs till den siste mars. Uppenbarligen var han betydligt mer utmattad och utbränd än vad många trodde när han sjukskrevs efter valet. Framåt vårkanten, när den nya sjukskrivningen löper ut, har det högerextrema partiet stått utan sin ordinarie partiledare i nästan ett halvår.

I mer modern tid hade visserligen Gudrun Schyman, som V-ledare, perioder då hon på grund av sjukdom var frånvarande och andra företrädde partiet. Som moderat partiledare var Carl Bildt under flera år i mitten av 90-talet på EU-uppdrag i det före detta Jugoslavien och Lars Tobisson var partiets ansikte utåt.

Att som partiledare vara borta så länge från den politiska scenen som Åkesson nu tycks komma att bli är alltså inte alldeles unikt, även om det är ovanligt.

Den förlängda sjukskrivningen lär därför inte minska ryktena om att det bakom kulisserna pågår en maktkamp i partiet och att Åkesson aldrig kommer tillbaka i ämbetet.

    Trots att Mattias Karlsson inte var vice partiledare tog den nyutnämnde gruppledaren i riksdagen omedelbart hand om rodret när Åkesson sjukskrevs. Det var svårt att se på annat sätt än som en i det närmaste kuppartad makterövring.

    Karlsson försöker nu beskriva sig som ”personlig vän” till Jimmie Åkesson. Det gäller att hålla god min i vad många nog, både internt och externt, ser som elakt spel.

    Men Karlsson var inte mindre vänskaplig än att han i Dagens Nyheter i höstas berättade om hur Jimmie Åkesson uppfattade sin sista partiledardebatt: ”Han hade ett svagt minne av att han hade varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.” Han fyllde i med att konstatera att han uppfattat varningssignaler för Åkessons del i hela fyra år.

    Med sådana vänner kan man fråga sig om Jimmie Åkesson ens behöver några fiender.

    I veckan kom också beskedet att Sverigedemokraterna byter partisekreterare när Björn Söder lämnar till förmån för Richard Jomshof.

    Söder hade själv velat vänta lite med partisekreterarskiftet, framför allt med hänsyn till Åkessons sjukfrånvaro. Men den andre vice talmannen får nu – kanske efter hans otäcka uttalanden om judar och svenskhet – finna sig i att skiftet sker mer i närtid än han önskat.

    Opinionsmässigt har det inte gått illa för det högerextrema partiet under Åkessons frånvaro. Uppenbarligen har partiet väckt intresse i vissa väljargrupper som tycker att de andra partierna är för lika varandra och inte erbjuder tillräckligt kraftfulla alternativ.

    Men det högerextrema partiets agerande i fråga om budgeten har samtidigt inneburit att det, efter den omdiskuterade decemberöverenskommelsen, har tappat den åtråvärda positionen som vågmästare i budgetfrågor.

    Dessutom uppfattas partiet efter valet som betydligt mer argt, aggressivt och högerextremt än tidigare.

    Den obehaglige Kent Ekeroth är efter järnrörsskandalen tillbaka i full vigör och inlämnar riksdagsmotioner som för alla med känsla för humanism och rättfärdighet lämnar åtskilligt i övrigt att önska.

    Under Mattias Karlssons ledning har det blivit längre till den bild som Jimmie Åkesson försökte skapa om att partiet är välpolerat, har nolltolerans mot rasism samt kan vistas i möblerade politiska rum.

    Ibland brukar det sägas att när katten är borta så dansar råttorna på bordet. Det är svårt att frångå intrycket att det är en rätt god sammanfattning av dagsläget inom Sverigedemokraterna.