Wickbom var rätt man i en tid när allt gick fel

Ledare Artikeln publicerades

Förre justitieministern Sten Wickbom har gått bort.

Han tillhör de före detta ministrar vars eftermäle lite orättvist präglas av händelser utanför hans kontroll. Sammanbrottet av Palmeutredningen och Stig Berglings rymning gjorde det omöjligt för justitieminister Wickbom att sitta kvar 1987 – men ingen av de händelserna var hans fel.

Ska man anklaga Wickbom för något, är det möjligen att han var för mycket av tjänsteman och för lite av politiker. Att han följde regelverken till punkt och pricka höll honom borta från allt trasslet i Palmeutredningen, men innebar också att ingripandena mot den självsvåldige länspolismästaren Hans Holmér kom för sent. Givetvis hade han heller inte mycket att skaffa med omständigheterna kring Berglings rymning. Men politik tar inte alltid hänsyn till formalia.

Vad många har glömt är att Wickboms tillträde som justitieminister handlade om att Socialdemokraterna behövde ett oförvitligt namn till posten. Skandalen med företrädaren Ove Rainers skatteplanering gjorde att man behövde ett person som borgade för att det inte skulle bli några äventyrligheter i ledningen av justitiedepartementet.

    Sten Wickbom blev efter tiden som statsråd landshövding i Kronobergs län. I den egenskapen har jag själv intervjuat honom och minns en korrekt, något torrhumoristisk och tillknäppt person. Wickbom sa aldrig mer än vad han var tvungen, bjöd aldrig på något extra. Återigen goda egenskaper för en tjänsteman, men kanske mindre goda för en politiker.

    I jämförelse med andra socialdemokratiska chefer för justitiedepartementet de senaste 50 åren, framstår ändå Wickbom som kanske den mest lyckade. Eftermälet för Lennart Geijer, Anna-Greta Leijon, Laila Freivalds och Thomas Bodström är ju inte direkt imponerande, om än av mycket olika anledningar.

    I en rörig tid var Sten Wickbom en kompetent maktutövare. Det finns skäl att hedra det.